I fredags var det dags för födelsedag: min födelsedag! Det var min första sådan i ett varmt land, något som jag tycker var ett framgångskoncept
På jobbet fick jag tårta med grädde och jordgubbar, och på kvällen hade jag bjudit in till middag hemma i huset. För att kunna äta åtminstone hyfsat tidigt (halv nio – nio) hade jag gett olika tider till gästerna. De värsta ”kenyan timers” hade jag sagt 18:30 till. De kom runt 22… men då hade vi redan börjat äta supergod kyckling som grillats i trädgården. Maten följdes av trevligheter ute i den ljumma luften enligt nedan:
Mera tårta Dans!
Vattenbad! I Kenya är det nämligen tradition att hälla vatten över den som fyller år. Det blev jag påmind om när jag som minst anande blev dränkt med en spann med vatten!
På det hela taget en toppendag med mina fina vänner och kollegor här! För att betyget skulle komma upp i 5 hade dock ni där hemma varit tvungna att vara här och komma med frukost på sängen!
När jag ändå håller på – en av de stora grejerna på nyheterna just nu (förutom de om Al Shabaab) handlar om en government official, nämligen the Deputy Chief Justice, som vägrat bli visiterad vid ingången till ett shoppingcenter i Nairobi (alla blir det, förutom ibland vita människor (vilket också är knäppt)) och blivit så upprörd att hon gick tillbaka till bilen för att hämta sin illegalt innehavda pistol att hota säkerhetsvakten med. Kommer hon nu att ställas in för rätta? är frågan.
I början när jag kom hit var jag väldigt okänslig för den oändliga fattigdom som råder här. Jag blev sällan påverkad, hade svårt att förstå och det var nästan så att jag blev rädd för mig själv. Nu är det annorlunda.
Nog för att jag fortfarande går förbi tiggande, gravt handikappade människor varje dag och träffar många människor vars liv inte har varit nära på lika enkelt som mitt eget, utan att skänka ett öre eller må avsevärt dåligt. Ibland kan jag också bli upprörd på hur man liksom bara förutsätter att någon ska komma som en Messias och lösa alla problem, det kommer jag nog till i ett annat inlägg. Men jag känner det allt oftare; att jag måste hjälpa till mer. Jag har svårare att ignorera barn på gatan som ber om en slant, trots att jag ser deras mödrar längre bort och jag inte vill lära dem att tigga eller att vita människor är gjorda av pengar. Jag grät nästan en skvätt idag när jag läste om en kvinna som födde tvillingar på gatan, vars pappa bedragit henne och dessutom gjort henne HIV-positiv. Och när jag gick hem från jobbet blev jag närmad av en somalisk 23-årig flykting som kommit till Nairobi för att söka ett bättre liv, men överallt nekades hjälp – hos UNHCR, i moskén – för att han var en vuxen man. Hans mamma och sju syskon var kvar i flyktinglägret Dadaab och det enda han ville nu var att åka tillbaka dit. Jag gav honom 2000 shilling för att kunna köpa en biljett och min mailadress, trots att jag inte har en aning om han talade sanning. Men vad gör egentligen det? Det drabbar troligtvis ingen rik… Han kysste min hand och sade att han var lycklig idag.
Samtidigt som det känns bra att inte känna sig som en människa gjord av sten är det frustrerande att inte kunna åstadkomma något i större skala. Ett annat nyårslöfte jag har i år är därför att starta mitt eget projekt.
Okej, man har det rätt bra i Kenya ibland ändå. Och eftersom ett nyårslöfte jag har är att uppskatta min tillvaro mer (jag börjar bli bortskämd) tillägnar jag detta inlägg värmen och naturen i detta land. Se själv och avgör! Jag avslutade semestern tillsammans med min vän Sarah ute vid den kenyanska kusten på en liten ort som heter Malindi. Stränderna är vita och milsvida längs indiska oceanen, fisken färsk och grillad till lunch, och mangojuicen utsökt vid poolen. Cheers!
Ytterligare en månad med radioskugga. Jag har varit i Sverige i alla fall, det vet ni. Nu är jag tillbaka i Kenyatta land och yrvaken efter en natt med ickesömn på flygplanet och sedan några timmar djupsömn som kompensation i min sägn trots att det att det är galet fint väder ute. Krypande känsla av ångest, varför kunde jag inte ha stannat lite längre i Sverige? Klassisk känsla när man måste resa ifrån värme och gemenskap och hamnar ensam i den nya miljön där allt är redan är bekant. Blir nog bättre snart. Tur att det finns 0,8 kg lösgodis att dämpa det hela med Nu ska jag duscha av mig 12 timmar på resande fot och göra mig nyårsfin – försöker återkomma med mer positiva vibbar om en stund!
Hur gick det nästan en månad utan att jag skrev ett blogginlägg? Vart tog tiden vägen? Jag antar att det har att göra med att jag har haft otroligt mycket att göra, och det senaste har det känns som att tiden har accelererat. Swisch var veckan över, swisch var det måndag igen. Jag önskar jag hade haft mer tid att skriva under tiden för jag har verkligen gjort mycket roliga och spännande grejer, men det får bli vid ett senare tillfälle eller muntlig berättelse. Nu ska jag inte skriva så mycket heller, kom nyss från jobbet och vill allra helst sova.
Men swisch kommer det vara jul också! GOOD NEWS är att jag kommer hem Biljetten bokades idag och gällande datum är 21 – 30 december, landar tidig morgon. Alla vänner som läser detta, låt oss boka in en träff! Åh vad det ska bli mysigt.
Avslutar med några mobilbilder från det senaste:
En möjlig kvällssyn från kontoret. Det senaste har det dock spöregnat med enorma bilköer och forsande vatten på gatorna som följd. Håller tummarna att solen är tillbaka nu (har varit torrt i två dagar).
Möjlig syn hemma i vardagsrummet. Varning, innehåller fladdermus… Paniken var total när den kom springandes nerför trappan, men jag lyckades fånga den!
Och så en möjlig syn av mig själv, på spontanutflykt till Machakos där min kompis Shamir hade en konsert i helgen. Det var en förvånansvärt vacker liten stad öster om Nairobi omgiven av fina vyer och odlingsmark, och en rolig tripp med dans till Kamba-musik och nya upptäckter.
Låt mig göra lite reklam igen för Global Relations skolprojekt. Just nu byggs en internatskola i Ngong ett par mil utanför Nairobi som ska ge ungdomar, som annars inte hade haft råd att gå i gymnasiet, nyckeln till en ljus framtid utan kriminalitet, droger och tonårsgraviditeter; utbildning. Nästa fas i konstruktionen är en toalettbyggnad med ett avloppssreningssystem som ska producera biogas att använda till matlagning. Det är en sjukt smart lösning och ett sant kretslopp som sparar pengar och miljö. Dan-Eric Archer som cyklandes (!) har tagit sig till Kenya (nästan hela vägen i alla fall) är nu på plats för att sätta igång detta, men det fattas tyvärr fortfarande pengar. Känner du att det skulle vara meningsfullt att stötta projektet med en summa, stor eller liten, är det mer än uppskattat! Jag kan garantera att det är bland det mest direkta bistånd man kan ge, med minimala administrativa kostnader. Och Kiberas underbara ungdomar förtjänar verkligen en bättre framtid. Se klippet nedan eller läs mer på länkarna som följer:
Någon som minns min förskräckliga hårklippning förra gången jag var i Kenya? Tror jag har berättat den historian lite för många gånger så det borde låta bekant iaf… Nu var det dags igen, mitt hår hade blivit alldeles för långt, så på lunchen traskade jag iväg till ett ställe som fanns på Internet (ett bra tecken tänkte jag) och spanade in det. Fick en tid 17.30 och voilà, here I am:
Jag ser normal ut! Till och med lite snygg. Särskilt som de även lyckades fresta mig med en manikyr, mitt livs första, haha
