Om att leva i nuet

De senaste dagarna har jag varit lite krasslig (mystisk sjukdom, de säger att jag transformeras för att bli kenyan nu..), haft hemlängtan och svårt att njuta av att vara i häftiga Afrika. Är otroligt svårimponerad av saker och ting och rent känslomässigt har jag trätt in i ett avslaget normaltillstånd som endast ett par kameler som kom gående på gatan såhär långt har kunnat rubba. Över huvud taget har jag problem att leva i nuet och kommer på mig själv med att längta tills jag kommer hem och redan har upplevt allt jag drömt om få uppleva så länge nu. Kunna checka av volontär i Afrika på att göra-listan liksom. Men det går inte att stressa sig igenom tid, den kommer gå lika fort ändå. Från den här sommaren vet jag dock att det är när man lever i nuet som man mår som bäst, har som roligast och tiden faktiskt går som fortast. Att det ska vara så svårt. Min lilla sjukdom gör det antagligen svårare, men jag känner att jag behöver anstränga mig ordentligt nu för att njuta och få ut det mesta av min tid här. Jag vet ju egentligen att jag kommer ångra mig i efterhand annars.

Men något jag verkligen uppskattar är middagen på kvällen. Känns priviligierat att bli serverad olika spännande afrikanska rätter varje kväll (än så länge har jag blivit starkt motarbetad varje gång jag föreslagit att jag ska hjälpa till), kolla på kenyansk TV eller ha svenska-swahilikurs. Mer än en gång har jag legat dubbelvikt och kiknat av skratt åt ett flamsigt samtalsämne som spårat ur. Är kul att se att man kan bonda trots så stora skillnader – människor är egentligen väldigt lika, oavsett var på jorden man befinner sig. Kenyansk TV förresten, my god. Mycket är likt svensk TV, men à la 90-talet. Dels har vi East African Idol, eller Tusker (en afrikansk ölsort) Project Fame som det heter, där förutom Kenya, Tanzania, Uganda och Rwanda, Södra Sudan har deltävling. Jag vet inte om det är politiskt korrekt, men jag tyckte det var otroligt roande när en färgad man (Moses) skämtade om en annan färgad mans hudfärg. Sudaneser är tydligen så svarta att det är som släcka ljuset när de kommer in i ett rum. Sen har vi dolda kameran, har vi kvar den i Sverige? Men allra värst, den venezuelanska dubbade såpan En Nombre Del Amor (In the name of love, namnet talar för sig själv) som jag äntligen har fattat intrigen i. Förutom att den nu har blivit beroendeframkallande bjuder den på det kanske sämsta skådespel som någonsin skådats och det är så sjukt kul! Först tänkte jag att anledningen till att de köpt in just den här serien var för att den var billig och budget, men snarare tror jag att det handlar om att Venezuela ligger nära Kenya i värderingar och utveckling. Gossip girl eller How I met your mother skulle vara för provocerande. Abort har med den nya konstitutionen som röstades igenom i år i och för sig nu blivit lagligt i Kenya, liksom homosexualitet som tidigare varit förbjudet, så då vet ni lite på vilken nivå det är. Tänk att man lär sig saker även av såpoperor!

Blev kanske lite spretigt det här, men kontentan är att jag ju egentligen uppskattar att vara här, väldigt mycket, men att det av olika anledningar är extremt svårt att slå sig till ro och på riktigt börja leva här fullt ut. Hur gör man för att lyckas med det?

Kramar

Internet för nybörjare

En förmiddag i veckan undervisar jag hittills fyra studenter i min egen ålder, tre tjejer och en kille, i Internet. Allihop kommer från Kibera, en av dem hanterar facebook ganska bra medan övriga tre i princip aldrig har använt Internet förut och har begränsad datorvana. För att komplicera till det hela lite mer har killen bristande kunskaper i engelska (eller jag i swahili) vilket försvårar kommunikationen en aning. Det här är verkligen en stor utmaning och spännande problemlösning som har krävt av mig att tänka till ordentligt på hur jag själv använder Internet men också vad som är de mest grundläggande sakerna att ha kunskap om. Om du börjar fundera lite, att använda Internet är mer eller mindre som att äta i Sverige; du klarar dig inte utan det och det är ett så naturligt verktyg att man inte tänker på hur man hanterar det. Men hur förklarar man för någon som sitter framför en datorskärm med ett tangentbord och en mus, inte för första gången men definitivt inte för hundrade gången i år, vad Internet eller en webadress är?

Första gången kom jag dit helt oförberedd eftersom jag inte visste att jag skulle hålla i det helt själv, och fick improvisera ganska friskt, men andra gången var jag mer förberedd med kursmaterial och en Internet Search Practise Exercice som jag skickade till dem på deras nyöppnade mailkonton. Hur högt är Mt Kilimanjaro? Hur stor är Sveriges folkmängd och vilket datum är premiärminister Raila Odinga född? Googla fram svaren och maila tillbaka dem till mig! Det gick riktigt bra men det svåraste för dem var nästan att navigera mellan fönster och stava rätt. Till nästa gång behöver jag dock lite input och idéer på bra övningar mottages tacksamt!

Är glad att jag bara har fyra studenter förresten – olika nivåer och inlärningshastighet tillsammans med min hittills ganska lilla erfarenhet av pedagogik gör det tillräckligt svårt ändå…

Crazy matatu ride

Är du sugen på en nära döden-upplevelse kan jag rekommendera en tur i Nairobis rusningstrafik, gärna en fredageftermiddag när alla ska hem efter jobb, jobbsökande, shopping, eller vad nu alla dessa kenyaner gör i stan på dagen. Prova först att förflytta dig till fots, sedan att hoppa på en matatu (knôkfull minibuss som används i kollektivttrafiken och i vilken hiphop på maxvolym spelas). Tänk dock på att det är the survival of the fittest som gäller. Klarar du inte att se upp eller att armbåga dig fram kommer du garanterat att antingen bli påkörd när du försöker gå över gatan (här finns nämligen ytterst få övergångsställen och där väl det gör det kör alla mot rött ändå) eller aldrig komma på någon buss för alla andra människor som också ska det. Väl på matatu:n gör du bäst att hålla i dig för, som jag just skrev, man kör fort och skyr inga medel för att ta sig framåt. Dock finns det ibland en gräns för hur mycket bilar och människor som kan komma i vägen för att det verkligen ska röra sig. Igår tog det oss nära tre timmar att förflytta oss från andra sidan stan och hem, och det hade garanterat tagit ännu längre tid om vi inte hade hoppat av bussen där det tog tvärstopp för att gå 30 min till byteshållplatsen. Eller hållplats förresten… Vet du inte riktigt vart du ska eller hur bussarna går gör du bäst i att stanna hemma. Ytterligare en mysig grej är de rena avgaserna du andas in, ögonen som börjar svida och det svarta som kommer ur näsan när du snyter dig när du kommit hem.

Trodde aldrig jag skulle säga det här, men tacka vet jag både Västtrafik och fransmän som kör bil!

Kenyaliv

De senaste dagarna har liksom alla andra dagar varit busy busy, men ju mer tiden går desto kortare känns de. Efter en vecka på guesthouset hade jag börjat bygga upp små rutiner vilka nu har förändrats lite då jag i måndags flyttade in hos Monica i hennes lilla men mysiga lägenhet med utsikt över Kibera-slummen. Men på ett ungefär ser dagarna ut såhär: runt 9-10 börjar jobbet med en aktivitet på förmiddagen och oftast en annan på eftermiddagen. Är jag inte och jobbar på Cyber och smider affärsplaner (Raphael har massa riktigt bra sådana) kilar jag oftast förbi där en sväng ändå och går igenom den dagliga internetrutinen. Då brukar jag dock ha svårt att undvika Etiopen-killen som dessutom har bjudit med mig till kyrkan på söndag… Vid 18-19 kommer jag hem, varvar ner lite och skriver, eller går ner till ”the office” där Moses och Monica håller i afroaerobics varje kväll. Runt 20:30 äter vi sedan middag tillsammans och jag får veta alla möjliga spännande eller hemska grejer om Kenya. Det är verkligen häftigt att få uppleva landet och kulturen inifrån!

Jag jobbar måndag till lördag så i söndags var det verkligen behövligt att få sätta sig ner i trädgården på guesthouset, lyssna till vinden i träden (och titta på apan på grannens tak som jag dock inte lyckades fånga på bild) och fundera lite mer på vad jag vill hinna med under min tid här nere. Jag såg den första veckan som en lära känna-vecka av organisationens verksamhet, människorna bakom den och Kenya över huvud taget. Nu kan jag se i vilken riktning jag vill gå och i vilka projekt jag vill lägga mest energi.

Så vad har jag haft för mig det senaste? Sedan förra ordentliga inlägget har det varit lördag, söndag, måndag, tisdag och onsdag. Väldigt mycket har alltså hänt och jag har nästan svårt att sortera allt för att det ska bli en sammanhängande text. Lördagar kommer hursomhelst framöver att vara min lekdag tror jag, med art class på förmiddagen och dance class på eftermiddagen. Egentligen kan man fråga sig om det verkligen var den typen av arbete jag kom hit för, men ärligt talat, mer meningsfullt arbete är svårt att leta efter. Bara genom min närvaro där bidrar jag på något sätt och om jag inte gör det så är glädjen barnen sprider oemotståndlig. Det kommer säkert ett inlägg dedikerat till dem!

Imorgon är det återigen torsdag, vilket innebär kenyansk intervallträning på förmiddagen. Blir spännande att se om jag har gjort några framsteg sen förra veckan… På fredag sen ska jag för första gången ta mig utanför Nairobi, på en tour tillsammans med ett holländsk-amerikanskt par jag träffade på guesthouse och deras kenyanska vän. Kul! Mannen, som jag först refererade till som ”en tjock amerikan” visade sig vara i Supply Chain Management-business och vice president på Agility. Om jag hade vägarna förbi Kalifornien skulle jag höra av mig… Också kul!

Det är alltså en ganska stor spridning på mina aktiviteter, med en blandning av rent egoistiskt utvecklande saker och ganska smärtsamma möten med den kenyanska verkligheten. Att ta till sig att det bara runt knuten råder total fattigdom med allt som det för med sig, som våldtäkter, alldeles för tidiga graviditeter, HIV osv. är dock fortfarande svårt.

Ska försöka få upp lite bilder som illustration när jag får möjlighet. Internet här hemma är dock svindyrt och ganska långsamt så det får bli en dag när jag känner mig rik.. (Det gäller att hålla i slantarna här nere för annars har jag insett att de rinner iväg. Skulle alla som vill ha pengar av mig få sin vilja igenom skulle jag vara tvungen att flytta hem igen inom kort så det gäller att vara hård). A bientôt!

Vi ses 2014

Hej Sverige! Jag ar pa riktigt krakfardig, och det ar inte for att jag at lunch pa kenyansk resto i slummen for forsta gangen idag. Nazistparti i kommunstyrelse, 20 sd-ledamoter varav 3 kvinnor i riksdagen. Jag tanker stanna har nere tills mardrommen ar over. Men jag hoppas ni gor det basta av situationen sa lange, med mp i samarbete med alliansen och inget uteslutande av sd hadanefter.

Idag blir jag inneboende hos Monica varfor internettillgangen begransas en aning. Kanns samtidigt som att mitt aventyr i Afrika borjar pa riktigt nu da min learn to know week ar over och jag har funderat pa vilka projekt jag vill fokusera pa och lite mer vad jag vill uppna under min tid har nere. Den riskerar ju att bli lang…

Fattigdomen gör sig påmind

Igår kände jag för första gången att det var jobbigt att vara vit och ”rik”. Det är svårt att förklara men på något sätt känner jag mig mer frustrerad än riktigt illa berörd. Eller jo lite, när man ser en utmärglad människa ligga i värmen med ett stort köttsår på benet vid sidan av vägen mår man illa. Tänker inte gå in närmare på det, men vad fan ska jag göra? Visst, om jag ställde in min safariresa och kilimanjarobestigning skulle jag, som jag sa till en mycket god vän, säkert kunna försörja en familj i flera månader utan problem, och då skäms jag för att jag inte är beredd att göra det. Men jag tror att det mest hälsosamma är att tänka att jag är här för att hjälpa till och förhoppningsvis kan skapa lite bättre förutsättningar för några människor. Sen får man stänga av, det går inte att hjälpa alla. Och så kan man börja fundera på hur vi lever i Sverige lite grann. Jag blir seriöst upprörd när jag tänker på att vi ibland totalt försummar vår gratis skolgång eller klagar på studiemedlet när väldigt få människor här har möjligheten att ens gå i högstadiet för att det är för dyrt.

Ps. till föräldrar och andra oroande vill jag säga att jag fortfarande mår bra och har det helt fantastiskt. Idag har jag till exempel dansat afrodans och spelat bongotrumma! Ds.

Löppremiär

Ögonen går i kors. Blir nog tidig sovdags. Undrar om det kan ha något att göra med att jag har intervalltränat med kenyanska långdistanslöpare på 1800 meters höjd idag???

Efter lugn uppvärmning sprang vi tempolopp i 40 min, ca 30 sekunder jogg, 30 s sprint.

Först tyckte jag att det var lugnt, men efter 20 min började det blir riktigt jobbigt och altituden gjorde sig påmind. Så efter 25 tog jag en liten fotopaus! Körde ytterligare 10 min sen men då var det mer i stil 45 s gå, 30 så fort benen orkade…

SJUKT KUL var det i alla fall! Vem vill tävla när jag kommer hem? 🙂 (Läs förresten gärna om löparprojektet här, lite inaktuellt då t.ex. ledaren heter John men ändå)

Mzungu ana kula ugali

Innan jag åkte hit hade jag en föreställning om att jag skulle ägna kvällarna till att läsa och fundera på saker. Väl här har jag insett att läsa näst intill är en omöjlighet. Palla ta in mer grejer! Det jag gör istället är skriva och fundera på saker. Nu har jag i och för sig bara varit här i tre dagar men kvällstimmarna är verkligen guld värda för att bearbeta dagens händelser och varva ner inför kommande. För man hinner med en del, trots att jag inte rör mig speciellt mycket i avstånd. Idag har jag till exempel 1) ägnat två timmar till att tillverka ett halsband tillsammans med de HIV-positiva kvinnorna i hantverksprojektet 2) blivit guidad runt i Kibera och ätit ugali hemma hos Maureen som är projektledare för hantverket 3) påbörjat arbetet med att starta en blogg för organisationen tillsammans med Simeoni som annars har hand om musik- och videoproduktionen 4) hängt på Cyber och fått se en väldigt stark och imponerande film som Rapho gjort om upploppen i Kibera efter valet 2007 samt fått veta att kenyaner är jättebra på att festa och att jag borde följa med ut snart. 5) ätit mitt första lagade mål mat sen jag kom hit (förutom ugalin..) här på guesthouse. Bönröra med ris och grönsaker var GOTT. Och vet ni. Imorgon är det running class – jag ska träna med kenyanska långdistanslöpare. Wiiii!

Man får helt enkelt se och höra en hel del som inte är som hemma, men de känslor och tankar som detta framkallar sparar jag till ett annat inlägg. Nu blir det lite bildvisning istället!

Mzungu ana kula ugali betyder viting äter ugali (majsgröt) och var vad Maureen sa till sin dotter Gloria (på bilden). De tyckte det var väldigt roligt. Jag tyckte att det var gott, i alla fall tillsammans med typ spenatröran som var till.

Jag på min första Kibera tour. Fattigdomen är så starkt slående att man nästan inte ser den, men det är på något sätt ändå vackert där.

Vy över en del av Kibera. Nybyggda bostäder finansierade av staten syns i bakgrunden, men då människor kan flytta från sina skjul till dessa kan andra flytta in från landet varför slummen inte minskar.

Och så den efterfrågade bilden på Cyber med Rapho.

Vi hörs nog snart igen!

Pole pole

Det är lite overload idag också. För att inte glömma bort allt jag är med om under dagen har jag börjat anteckna; små ord, anekdoter, känslor, som jag annars har hunnit glömma vid dagens slut eftersom något annat har kommit och tryckt ut det första. Det har hur som helst varit en bra dag idag också, till och med bättre än igår.

Under förmiddagen hängde jag på ”Cyber”, som organisationens internetkafé kallas, tillsammans med Raphael som har hand om det. De har fixat i ordning det riktigt snyggt det senaste, men än finns mycket att göra för att locka kunder och nå försäljningsmål så efter att ha ställt tusen frågor gjorde jag en SWOT på det. Man är ju lite skadad… men det hjälpte helt klart för att sortera allting! På Cyber började även en etiopier som bodde i området och som läst Software Engineering prata med mig. Jag är lite på min vakt när helt främmande personer är övertrevliga och vill gå och dricka te men kan ändå inte låta bli att tycka att det är sjukt spännande med alla nya människor! På guesthouset bor till exempel just nu två män från Ryssland och Indonesien som är här på FN-konferens och experter på skog. Intressant!

Under eftermiddagen träffade jag sedan Monica och Moses som jobbar med dansprojektet för att fundera på hur jag kan hjälpa till i deras kringaktiviteter. Att skriva ett proposal för att skapa pengar till en skolfond åt några av ungdomarna i dansgruppen blir nog en första grej. Lite senare tog jag en promenad till ett shoppingmall och strosade runt i mataffären en lång stund, så himla kul! Trafiken längs promenadvägen är förresten HELT GALEN i rusningstid! Mängder av matatus (minibussarna som används i kollektivtrafiken) som tutar, bilar som släpper ut kolsvarta avgaser och obefintliga övergångsställen så ska man korsa vägen gäller det att vara beslutsam. Min middag bestod sedan av avokado och mangopudding. Jag tar det lite lugnt med den nya matkulturen…

Jättehärliga Moses och Monica utanför Wayo Wayo headcourter i Kibera. Till höghuset bakom kommer jag att flytta nästa vecka!

Men just nu bor jag här. Gubben som öppnar den här grinden för mig heter Kafi och lär mig nya ord på swahili varje gång jag passerar, som jag dock glömmer bort typ direkt… men snart så!

Och så en liten bild på hur det kan se ut en sen eftermiddag i nairobitrafiken. Blir lite sparsamt med bilder såhär till en början, men mer kommer, jag lovar!

Pole pole betyder förresten slowly på kiswahili och speglar lite den kenyanska mentaliteten jag redan känner att jag börjar ta efter. Att ta dagen som den kommer och ge tid till det som känns viktigt för stunden känns helt rätt. xoxo