Fattigdomen gör sig påmind

Igår kände jag för första gången att det var jobbigt att vara vit och ”rik”. Det är svårt att förklara men på något sätt känner jag mig mer frustrerad än riktigt illa berörd. Eller jo lite, när man ser en utmärglad människa ligga i värmen med ett stort köttsår på benet vid sidan av vägen mår man illa. Tänker inte gå in närmare på det, men vad fan ska jag göra? Visst, om jag ställde in min safariresa och kilimanjarobestigning skulle jag, som jag sa till en mycket god vän, säkert kunna försörja en familj i flera månader utan problem, och då skäms jag för att jag inte är beredd att göra det. Men jag tror att det mest hälsosamma är att tänka att jag är här för att hjälpa till och förhoppningsvis kan skapa lite bättre förutsättningar för några människor. Sen får man stänga av, det går inte att hjälpa alla. Och så kan man börja fundera på hur vi lever i Sverige lite grann. Jag blir seriöst upprörd när jag tänker på att vi ibland totalt försummar vår gratis skolgång eller klagar på studiemedlet när väldigt få människor här har möjligheten att ens gå i högstadiet för att det är för dyrt.

Ps. till föräldrar och andra oroande vill jag säga att jag fortfarande mår bra och har det helt fantastiskt. Idag har jag till exempel dansat afrodans och spelat bongotrumma! Ds.

2 svar på “Fattigdomen gör sig påmind”

  1. Jag känner igen mig i de där känslorna… Men du har helt rätt i att du måste stänga av känslorna ibland. Du som ensam individ kan inte hjälpa alla. Det suger såklart men that’s life. Du gör en jättegod gärning som är där och volontärarbetar och det ska du försöka vara stolt över istället! Att du ska åka iväg på roliga saker och har något att se fram emot gör säkert också att du orkar ge lite mer nu och på så sätt hjälper det alla!
    Xoxo

  2. Jag minns när jag var i Tanzania som 10-åring. Pappa jobbade för SIDA och vi bodde där i några veckor i ett stooooooooort parhus med tjänstefolk, glas på muren, jeep und alles. En dag körde vi bilen med diplomatskyltar för att hälsa på vår hushållerskas familj. De var 7-8 barn i ett litet hus utan fönster med stampat jordgolv och en naken glödlampa i taket. Mitt eget rum var minst dubbelt så stort och naturligtvis även luftkonditionerat. Efter det besöket så grät jag över världens orättvisor. Så jag känner igen mig, helt klart. Samma känslor har kommit tillbaka vid senare besök till södra Afrika och Kina. Kina var det dock lättare att släppa det dåliga samvetet i för där var det många som var MYCKET rikare än mig också.

    Jag håller med Sofia. Var stolt i det positiva du gör och ha inte för dåligt samvete för det du INTE gör utöver detta. Kan för övrigt rekommendera Hans Roslings sommarprat och då framförallt stycket när han jobbar som läkare i Mocambique. Du hittar det här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=630173

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *