Om att leva i nuet

De senaste dagarna har jag varit lite krasslig (mystisk sjukdom, de säger att jag transformeras för att bli kenyan nu..), haft hemlängtan och svårt att njuta av att vara i häftiga Afrika. Är otroligt svårimponerad av saker och ting och rent känslomässigt har jag trätt in i ett avslaget normaltillstånd som endast ett par kameler som kom gående på gatan såhär långt har kunnat rubba. Över huvud taget har jag problem att leva i nuet och kommer på mig själv med att längta tills jag kommer hem och redan har upplevt allt jag drömt om få uppleva så länge nu. Kunna checka av volontär i Afrika på att göra-listan liksom. Men det går inte att stressa sig igenom tid, den kommer gå lika fort ändå. Från den här sommaren vet jag dock att det är när man lever i nuet som man mår som bäst, har som roligast och tiden faktiskt går som fortast. Att det ska vara så svårt. Min lilla sjukdom gör det antagligen svårare, men jag känner att jag behöver anstränga mig ordentligt nu för att njuta och få ut det mesta av min tid här. Jag vet ju egentligen att jag kommer ångra mig i efterhand annars.

Men något jag verkligen uppskattar är middagen på kvällen. Känns priviligierat att bli serverad olika spännande afrikanska rätter varje kväll (än så länge har jag blivit starkt motarbetad varje gång jag föreslagit att jag ska hjälpa till), kolla på kenyansk TV eller ha svenska-swahilikurs. Mer än en gång har jag legat dubbelvikt och kiknat av skratt åt ett flamsigt samtalsämne som spårat ur. Är kul att se att man kan bonda trots så stora skillnader – människor är egentligen väldigt lika, oavsett var på jorden man befinner sig. Kenyansk TV förresten, my god. Mycket är likt svensk TV, men à la 90-talet. Dels har vi East African Idol, eller Tusker (en afrikansk ölsort) Project Fame som det heter, där förutom Kenya, Tanzania, Uganda och Rwanda, Södra Sudan har deltävling. Jag vet inte om det är politiskt korrekt, men jag tyckte det var otroligt roande när en färgad man (Moses) skämtade om en annan färgad mans hudfärg. Sudaneser är tydligen så svarta att det är som släcka ljuset när de kommer in i ett rum. Sen har vi dolda kameran, har vi kvar den i Sverige? Men allra värst, den venezuelanska dubbade såpan En Nombre Del Amor (In the name of love, namnet talar för sig själv) som jag äntligen har fattat intrigen i. Förutom att den nu har blivit beroendeframkallande bjuder den på det kanske sämsta skådespel som någonsin skådats och det är så sjukt kul! Först tänkte jag att anledningen till att de köpt in just den här serien var för att den var billig och budget, men snarare tror jag att det handlar om att Venezuela ligger nära Kenya i värderingar och utveckling. Gossip girl eller How I met your mother skulle vara för provocerande. Abort har med den nya konstitutionen som röstades igenom i år i och för sig nu blivit lagligt i Kenya, liksom homosexualitet som tidigare varit förbjudet, så då vet ni lite på vilken nivå det är. Tänk att man lär sig saker även av såpoperor!

Blev kanske lite spretigt det här, men kontentan är att jag ju egentligen uppskattar att vara här, väldigt mycket, men att det av olika anledningar är extremt svårt att slå sig till ro och på riktigt börja leva här fullt ut. Hur gör man för att lyckas med det?

Kramar

2 svar på “Om att leva i nuet”

  1. Hej Julia!
    Har äntligen hittat till bloggen nu, hädanefter kommer ett inlägg på varje nytt blogginlägg, lovar!! 🙂 Det är så konstigt att tänka sig att du befinner dig i Afrika just nu, i Linkan är det dock som vanligt kan jag säga. Plugg, plugg, plugg!
    Tror att din hemlängtan/”inte leva i nuet”-känsla snart är som bortblåst men det är ju alltid sådär i början, man saknar det mesta.. Njut av din balla resa!! Ta hand om dig och ha det jättebra! Massa kramar

  2. Harligt Lotta! Ser fram emot det 😉 Nu har jag lyckats ta mig ur hemlangtan lite iaf, treveckorsregeln galler… Och man vet ju ur Linkan kan va sahar ars, hehe. Men kampa pa med plugget!! Massa sol och kramar fran Kenya

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *