En lång dag i Afrika

Då var man i Afrika då. Börjar med att konstatera att allting har gått hur bra som helst, och känns hur bra som helst; från upphämtningen på flygplatsen och bilrally i morgonrusningen, till att träffa alla i den supertrevliga organisationen, komma tillrätta på guesthouset och lära mig att hitta därifrån till Kibera samt acklimatisera mig till klimatet och tycka om kenyanska bananer! Vilken dag det har varit. Klockan är strax sju här och mörket har precis fallit. Planet landade kl sex, eller fem svensk tid i morse, och med alla nya intryck och en flygresas nattsömn känner jag mig mer eller mindre slut, trots en liten powernap vid 14-snåret. Därför tror jag inte att jag ska gå in på allt särskilt noggrant utan jag låter det komma undan för undan, när jag har hunnit landa och smälta det mesta. Finns hur mycket som helst som skulle kunna delas upp i säkert femtio enskilda inlägg, men som sagt, det får komma så småningom.

Tre grejer har emellertid särskilt slagit mig under dagen. Det första är hur nära det ändå känns, trots att det fysiska avståndet hem är väldigt stort. Att ta sig till Kenya var helt enkelt varken svårt eller jobbigt. Det andra är att i princip allt ser ut som jag hade föreställt mig det – har jag läst på för mycket? Kanske beror det på att det är så mycket på en gång, men jag blir liksom inte förundrad eller förvånad över någonting. Allting bara är; jag registrerar och bekräftar. Och till sist tänkte jag berätta hur konstig jag kände mig när jag satt på internetkafét förut, läste en kenyansk dagstidning och slogs av att allting handlade om Nairobi och Kenya och Afrika i tidningen; det som jag har hållit utkik för hela sommaren i GP hemma och som dykt upp nån gång emellanåt. Ganska naturligt kan man tycka för en kenyansk tidning, men det var som att det först då gick upp för mig att jag faktiskt är här, framme i Afrika, nu.

Slutligen vill jag tacka för alla kommentarer jag redan har fått! Jättekul att veta att det finns några som följer mig därhemma. Och för er som inte redan uppmärksammat det; den som kommenterar mest under hösten får en afrikansk julklapp 😀 Imorgon kommer det förhoppningsvis ett nytt inlägg, och kanske också lite bilder. Kumbatio

Förväntningar

Nu tänkte jag berätta lite om vad det egentligen är jag ska göra i Kenya. Den kanske vanligaste reaktionen jag har fått när jag har berättat att jag ska åka till Afrika är nämligen att jag ska dit och skaffa mig en kille. Och nu vill jag göra detta helt klart: det är INTE därför jag åker. Alla med? Jag ska inte heller göra en Minor Field Study eftersom jag har valt att göra detta frånkopplat skolan, och det kommer säkert gå jättebra att bo på stampat jordgolv och äta majsgröt till middag varje kväll, förutom jag inte kommer att göra det. Tror jag i alla fall. Så. Det var lite grundläggande förutsättningar för alla att ta med.

Det är lite kul att skriva det här innan jag åker. Dels eftersom jag inte riktigt vet vad som väntar, dels eftersom min uppfattning om saker och ting sannolikt kommer att ändras under resans gång, kanske redan imorgon. Men anledningen till att jag åker till Kenya är för att realisera en dröm och jag nu har fått en gyllene möjlighet att volontärarbeta i Kibera, slummen i Nairobi, där jag ska ska hjälpa den ideella organisationen Global Relations i deras projekt. Kolla gärna in hemsidan så fattar ni! Jag tror att det blir tre månader med stora äventyr, både rent fysiska men också mentalt med enorma, nya intryck att bearbeta och tid att fundera på saker man i vardagslunken vanligtvis inte funderar på samt mycket glädje. Jag tror att jag kommer utsättas för saker jag aldrig tidigare varit med om och lära mig den hårda vägen hur man hanterar dem (vilket känns jätteläskigt). Jag tror också att det kommer bli en helt otroligt jättehäftig resa!

Om 7 h går flyget. Nästa gång vi hörs är jag förhoppningsvis framme i Kenya och resan börjar på riktigt. Då hoppas jag att det mesta ger sig.  Kram på er!

En ny riktning

Nedräkningen har börjat. Om mindre än en vecka befinner jag mig, om allt går som det ska, i Nairobi. Biljetten är bokad, vaccinationen färdig, arbetsuppgifterna utsorterade och väskan snart packad. Pusselbitarna är helt enkelt på plats. Ändå känns det totalt overkligt. Som om jag har missat att göra något väldigt viktigt. Eller att jag är påväg att kasta mig ut för ett stup och inte vet om jag kommer att landa på fötter. Det känns alltså, trots vetskapen om allt spännande som väntar, väldigt läskigt. Att inte bryta sig loss från det trygga skolsystemet och göra precis som alla andra skulle vara så mycket enklare. Men ibland är det just det man behöver göra.

Samtidigt som mitt liv för tre månader byter kontinent och utseende byter environme! inriktning. Mindre miljöfokus och mer afrika. Hoppas ni vill hänga med!

Den gröna sensationen

När jag ändå är inne på mediaspåret. För ett tag sedan läste jag en artikel om ”Carl Harald Andersson – en grön businessman”. Och visst, det var ett intressant reportage om en man som tar hållbarhet på allvar och har förstått att miljö är business och möjlighet till att tjäna pengar. Men jag blir så trött på att det i media hela tiden framställs som att affärsmöjligheterna i greentech är någon slags sensation. Det är ju inte precis en nyhet att det går att tjäna pengar på ansvarsfullt företagande; hela branschen skriker efter energi- och resurseffektivitet. Såklart att man fortfarande kunde önska att poletten skulle trilla ner hos fler -det är ett fräscht sätt att tänka, men ingen sensation som sagt. Snarare en naturlig utveckling.