Jag vill inte åka härifrån!

Spännande söndag! Idag tog jag matatun på egen hand för första gången, och WOW, den här staden visade sig verkligen från en helt annan sida när det var jag själv som styrde. Äntligen har jag fattat hur den hänger ihop, och en tidig morgon utan trafik och avgaser är den till och med riktigt vacker. Färgerna, jag säger bara färgerna i det här landet, helt underbara. Anledningen till mataturesan var Nairobi marathon, inte att springa men heja. Twende twende twende! Min internetstudent Theuri sprang halvmaran på 67 min, bit i det! Coachen, John som mitt förrförra inlägg handlade om lyckades dock med att komma sent även till starten på 42-kilometaren. Inte riktigt läge för african time där kan jag tycka…

Eftermiddagen spenderade jag sedan med en vän från afrodansen och hans familj på kullarna en bit utanför Nairobi. De bedriver också ett hem för föräldralösa flickor där och kämpar verkligen för att få vardagen att gå ihop med skolgång, mat, uppfostran osv. för alla 13 flickor + de egna barnen. Jag hade med mig varsin godispåse till dem alla. Egentligen är vatten, ett paket majsmjöl eller socker eller kanske material för skolan mer nödvändigt men jag ville ge något som var lite utöver det vanliga. Känslan när jag var på väg tillbaka mot stan igen var ren lycka, dels för hur gästvänlig och varm familjen var (kände mig nästan adopterad, haha! ), dels för kärleken som flödade där och arbetet de gör för barnen, och dels för det underbart vackra landskapet – speciellt i ljuset av den afrikanska solnedgången! Är verkligen ledsen för att jag inte kunde ta några foton (har blivit av med min kamera..) att visa er 🙁 Väl i stan igen gjorde jag dock något riktigt ”dumt” som jag definitivt inte skulle ha gjort i början när jag kom hit. Vet inte om det var mitt nyvunna självförtroende att klara mig själv men det var mörkt och jag blev så trött på att vänta på bussen som inte kom att jag fattade beslutet att ta en random taxi hem till Kibera. Kunde ha varit vilken snubbe som helst, men han såg hederlig ut… Är faktiskt en häftig känsla att känna sig i kontroll och att kunna bedöma risken i en situation som jag gjorde där. Hittills har jag överlämnat mig själv i andra människors händer så många gånger och helt litat på att de vet vad de håller på med…

Typiskt att jag snart ska åka hem då. Mina resplaner börjar redan helgen nästa vecka så dagarna är i Nairobi är räknade. Lagom till att man har fått alla dessa fina vänner, lärt sig skilja agnarna från vetet, hitta, förstå sig på, bygga upp ett ordförråd i swahili… Ärligt talat, ta det nu inte personligt, men jag känner mig ibland nästan rädd för dagen då jag måste åka. Jag vill inte! Jag vill bosätta mig på de där kullarna och se Nairobi i motljus varje kväll eller gå på löptur med Mount Kenya i soluppgången i kulissen på morgonen, leva på hopp och kärlek och plocka bananer i trädgården… What to do what to do? Men man kanske kan ha två hem också 🙂

Safaripremiär – Lake Nakuru

Voilà några pichas från i torsdags och min utflykt till Lake Nakuru, bird watchers paradise, en ca 2,5 timmars bilfärd nordväst om Nairobi. Jag får ju närmast religiösa känslor när jag är ute i häftig natur så vad jag kan säga om denna resa är att den, för en safari-rookie som jag, var fett jävla ascool!

Det här är alltså jag, by the lake.

Zebra moffar gräs.

Impalaantiloper på nära håll.

Giraffer på savannen. Ser det ut som Afrika, eller?? Men tänker man bort girafferna skulle det iofs lika gärna kunna vara en godtycklig mosse i göteborgsterräng…

Utsikt från Baboon’s cliff, samt en av de två amerikanskorna som jag gjorde resan med.

Parken är främst känd för sina miljontals flamingos. Här ser ni några av dem flyga iväg.

Och såhär kan det se ut på lite närmare håll!

Man är väl turist!?

Till sist ett smakprov på hur den kenyanska naturen kan se ut från fönstret på väg hem igen. Det här är Rift Valley.

Vi träffade även på vita och svarta noshörningar, bufflar, vattenbockar, gaseller, vårtsvin, pelikaner, babianer, andra apor, fler fåglar m.fl. djur. Dock inga lejon eller leoparder 🙁

Peace out.

Vänta lite, jag ska bara springa färdigt min marathon!

Jag har nog tidigare nämnt att kenyaner har ett ganska avslappnat förhållande till att komma i tid. Pole pole, slowly slowly fullföljer man sina uppgifter och tar sig framåt. Jag gillar det egentligen, men, ibland blir det bara för mycket. Det här är historien om när jag fick vänta i två timmar och en kvart så att personen jag skulle ha möte med hann springa färdigt sin halvmara!

Jag har lärt mig att vill man träffa någon kl 10 säger man 9:30. Jag kom alltså inte dit prick. När John inte var där än och jag insåg att jag antagligen skulle få vänta bestämde jag mig för att gå hem igen (2 min) och skickade ett sms att han skulle ringa en signal när han var där. Efter 40 min tyckte jag dock att det hade gått lite väl lång tid och tänkte att han kanske inte hade några pengar på mobilen. Så jag gick ner i alla fall men där fann jag bara Iddi som höll på sopa undan damm utanför ingången. Jag ringde och fick beskedet att han skulle vara där om 20 min. Fint. Jag kan väl vänta lite till. Efter en timme, träsmak i rumpan och en ny lärdom i kiswahili: nimechoka kungoja, jag är trött på att vänta, ringde Iddi till John igen som då sa att han skulle vara där om fem minuter. Han kom efter 15, inte så illa, med kommentaren ”This is Kenya”. Sen kunde vi äntligen sätta igång och jobba! (Tills det blev hakuna stima, strömavbrott förstås)

Senare fick jag veta att när jag skickade mitt sms hade John precis gett sig ut på sin dagliga morgonlöptur. När jag ringde hade han väl avverkat 18 kilometer eller nåt, och när Iddi gjorde det var han till slut på väg till the office efter en 20 minuters vilopaus på fältet där vi brukar träna intervaller. Total tillryggalagd löpsträcka 24 km. Varför skynda sig?

Ibland känns det ganska uppenbart varför utvecklingen i det här landet går så långsamt… 😉

Bend over

Varning varning, nakenchock! men den här låten är mycket populär i det här landet just nu. Är till exempel gött när man åker matatu och de visar videon på widescreen två decimeter framför ögonen på en… (or not). Lady Gagas Alejandro-video har däremot blivit bannad – dvs. får inte spelas, eftersom de tycker att hon, utklädd till nunna, skändar gud i den… Dubbelmoral tycker jag, men det är ju som vanligt.

Prisläget i Nairobi

Sen jag kom till Kenya har jag börjat väga varenda shilling och jämföra priser. Som jag har skrivit tidigare är det lätt att pengarna rinner iväg annars, och jag vill ju gärna att de ska räcka hela min resa. Men man kan dock fråga sig varför jag beter mig nästan dumsnålt ibland. Förra söndagen hängde jag med Mikael, en go göteborgare som skriver ett MFS här i höst, och när vi pratade om prisläget insåg vi hur skrattretande lite en del saker kostar nu när kronan har blivit väldigt stark. Så nu ska jag ge er ett smakprov:

  • Minuttaxa mobiltelefon: 3 Ksh = 22 öre
  • En matatu-resa till stan: 20 Ksh = 1,5 kr
  • En timmes internetsurfing på Cyber: 30 Ksh = 2,2 kr
  • Lunch på restaurang i Kibera: ca 100 = 7,5 kr
  • Öl på ett vanligt uteställe: 150-200 Ksh = 11 – 15 kr
  • Fem liter mineralvatten: 180 Ksh = 13,5 kr
  • En taxiresa till stan: 500 Ksh = 38 kr
  • Privatlektion kiswahili: 650 Ksh = 49 kr
  • Middag på fancy italiensk resto inkl. förrätt och stort glas rödvin: 1500 Ksh = 113 kr
  • Min månadshyra: 20 000 Ksh = 1 500 kr (vilket jag tror är ganska mycket)

Samtidigt ger det här en fingervisning om hur illa ställt de flesta familjer i Kibera har det. Om en mataturesa kostar 20 eller 30 shilling kan det avgöra om man har möjlighet att åka eller ej. Jag tycker till exempel det är jättejobbigt när folk frågar vad jag betalar för this or that för jag vet att de inte skulle kunna göra det samma. Men att klaga över att en taxiresa kostade 800 shilling istället för 500 eller att den ”dyra” ölen gick på hela 200 känns numera inte särskilt berättigat, och ifall jag ibland får betala för någon annan gör det kanske inte så mycket heller.

Att gå high shool kostar ca 10 000 per termin här. Vilket blir 2 200 kronor för hela läsåret som har tre terminer, men de flesta i Kibera kan bara drömma om det. Till High school-fonden jag arbetar med kommer man kunna bidra med pengar till en del av eller ett helt skolår. Något som ofta är skillnaden mellan en tonårsgraviditet för tjejer eller kriminalitet för killar, och makten över sitt eget liv. Fundera på det! : )

Mitt volontärarbete

Jag tänker att alla mina läsare kanske inte har hundra koll på vad det är jag verkligen gör här nere, så därför ska jag nu berätta lite mer om det! Organisationen jag jobbar för här i Kenya heter Wayo Wayo Africa, och är den lokala samarbetspartnern till Global Relations som har sin bas i Sverige. Egentligen tror jag att man kan säga att dessa två organisationer mer eller mindre är en och samma, förutom att de har olika styrelser och lite olika ansvarsområden. GR är nog även de som ser till att det finns finanser i organisationen för jag har svårt att tro att Wayo skulle kunna bedriva sin nuvarande verksamhet utan stödet i Sverige.

Wayo Wayo betyder footprint på kiswahili och var från början/är en kulturell förening som just nu håller på att registreras som en NGO (Non Governmental Organization). Genom projekt i bland annat musik/dans, konst, hantverk, ljud- och videoproduktion samt löpning och mikrofinans arbetar man för att skapa bättre villkor för fattiga i Kibera. Man utvecklar de talanger som finns här samtidigt som man informerar och utbildar om HIV/AIDS, mänskliga rättigheter med mera. Jag hjälper till i flera av projekten, men det område jag fokuserar mest på är hur de kan utveckla sina inkomstgenererande aktiviteter, såsom internetkafét, hantverksprojektet och finansiering av löpningen, med affärsidéer, marknadsföring och så vidare. Det är här jag känner att jag har mest att bidra med tanke på utbildning och tidigare erfarenheter, samtidigt som det känns väldigt meningsfullt då det är ett långsiktigt arbete som gör dem mindre beroende av välvilliga finansiärer i Sverige. Men jag måste säga att det är hur kul som helst att göra nåt annorlunda och vara i en så kreativ miljö som denna också. Utöver detta har jag två egna ansvarsområden, nämligen internetundervisningen som jag har skrivit om tidigare samt framtagande av material för en fond som kan finansiera skolgången i secondary school (9:an + gymnasiet) för några av ungdomarna i dansprojektet. Och så hjälper jag till med lite allt möjligt annat också. För att klargöra det hela har jag gjort ett litet schema som på ett ungefär beskriver hur mina arbetsveckor ser ut:

Miss u all! (Även om jag måste säga att det är rätt gött härnere också!)

Firmafest

I lördags var det fest här på ”jobbet”. Vilket betydde att alla andra projekt ställdes in under dagen för att hela personalstyrkan + lite annat random folk helhjärtat skulle kunna fokusera på förberedelserna. Tidigare under veckan skämtade de med mig och sa att mitt uppdrag var att slakta en get. Vilket jag såklart trodde var just ett skämt. Men icke. Som tur var slapp jag ansvara för det hela (min uppgift blev att skala 10 hela vitlökar istället), men att en get skulle dö var sant. Vid niotiden på morgonen gick Monica, Moses och jag till den lokala marknaden för att köpa kilovis med grönsaker till maten, och då ska geten tydligen ha varit vid liv. Det här är dock vad jag fick se när vi kom tillbaka:

Tydligen är det såhär det går till när man har stor fest i detta land. Man slaktar ett djur och tillagar det. Inget går till spillo; muskler, tarmar, hjärta, blod, allt ska med. Men i flera olika rätter:

Efter en dags förberedelser var det dags för middag. Paul, överprojektledaren för organisationen, höll ett litet välkomsttal på kiswahili, sedan var det bordsbön och efter det fritt fram att hugga in på maten. Pilau, ugali, kött- och potatissoppa, inälvssås, blod, spinat, sallad, mer kött. Jag var lite försiktig med vad jag stoppade i mig, särskilt beträffande den numera grillade och kokta geten, men ärligt talat smakade det mesta förvånansvärt bra. Dock var det kanske inte en fin och sofistikerad middag som man är van vid hemma. Folk spridde ut sig i lokalen, åt, någon pratade i mobiltelefon och när alla var mätta och belåtna var det dags för dans à l’africain. Och det var inte alls så farligt som jag hade föreställt mig. Det handlar bara om att hitta rytmen och låtsas att man har en snygg afrorumpa att svänga i takt till musiken, typ. Efter några timmar på Wayo Wayo Headquarter åkt vi; Monica, Moses, Rapho, Simon och jag med Joseph (min chaufför och bodyguard) till stan och vidare äventyr.

Härifrån var det dock inga konstigheter. Principen med kenyansk fest är densamma som för svensk. Man dricker alkohol, blir full (vissa mer och andra mindre), går ut och dansar och vaknar upp bakis dan därpå. Allt för att ha kul. Och det var det verkligen. Ser redan fram emot nästa gång!

I början av dagen hade jag verkligen världens hemlängtan, trots den helt nya upplevelsen med festförberedelser i Nairobi. Men efter en kvälls dansande och upprymdhet är alla negativa känslor som bortblåsta. Jag är i Kenya ju 😀