Lever drömmen

Mina föräldrar ska snart flytta. Därför har jag städat och röjt bland mina gamla saker i föräldrahemmet och grävt fram nästan två decennium av minnen, både sådant jag kommer ihåg och sådant som jag nu blivit påmind om. Bland en massa papper från högstadiet hittade jag ett brev till mig själv. Det är visserligen tydligt att jag har utvecklats mycket sedan den tiden men brevet fick mig att fundera på var jag befinner mig idag.

I brevet stod att jag om 10 år skulle bo i en stor stad med min pojkvän, ha rest världen runt, pluggat utomlands och volontärarbetat i Afrika. Jag är nu 25 år gammal och med facit i hand kan jag säga att jag har upplevt och gjort mycket av det som jag som 16-åring trodde att jag skulle göra. Jag har snart en civilingenjörsexamen (något jag iofs inte hade tippat), pratar flytande franska, har bott utomlands i tre omgångar varav två för studier och en för volontärarbete. I Afrika. Jag har visserligen ingen pojkvän men har varit sambo, och jag har både blivit sårad och sårat någon annan. Efter både framgångar och motgångar har jag kommit till en punkt där jag trivs med mig själv och vet att jag som stark och ensam individ har potential att åstadkomma precis vad jag vill. Utifrån en betydligt yngre Julias perspektiv lever jag nu drömmen, och tar jag ett steg tillbaka kan jag hålla med om det. Jag är kanske inte lycklig varenda dag, men drömmen, den lever jag fanimej. Till Afrika är jag dessutom snart på väg tillbaka, för att göra något jag aldrig hade kunnat föreställa mig för 10 år sedan. Det är häftigt hur man för varje steg höjer ribban för vad man tror att man klarar av, och vågar satsa.

Nu när jag har gjort allt det där inser jag dock att det är dags att sätta upp nya mål, vilket inte är helt enkelt. Utanför skolans värld och dess på något sätt uppsatta ramar är jag helt fri. Det jag vet är att jag vill utvecklas. Gärna ha en familj en dag, men det är svårt att planera för. Enklare att bestämma sig för att genomföra en svensk klassiker. Men vad mer?

Därför ska jag nu skriva ett brev till mig själv. Ett brev som jag kanske kan hitta i flyttlasset om 10 år till — ja vem vet var. Ett brev som förhoppningsvis får mig att inse att jag lever drömmen, då också.