De svältande barnen i Afrika

Trots att jag bodde i Kibera förra hösten är jag inte riktigt säker på att jag fortfarande förstår vilka levnadssituationer en del människor har där. Det kan jag skämmas över. Jag kan skämmas över att jag inte jobbade hårdare för att göra en skillnad när jag var där, samtidigt som jag vet att en människa inte kan hjälpa alla. När jag ser bilder och reportage från torkans Östafrika blir jag dock berörd så att det gör ont i magen. Kanske för att jag har varit inte långt därifrån och mina upplevelser till slut har sjunkit in, eller helt enkelt för att det är fruktansvärt det som händer. Jag önskar att jag kunde göra något. Tur är då att alla kan det, och för att stilla mitt samvete skickade jag ett sms till 72900 med texten HOPP50. Gör det du också. Låt de svältande barnen behålla chansen till ett värdigt liv.

Ett och annat om livet

Lördagkväll. Ligger i sängen och dricker te. Känner inte för att göra något annat. Kommer inte på något annat att göra.

Det har varit en speciell vecka, med mycket tankar och känslor som jag tror att vi alla har tänkt och känt. Sorg och kärlek. Maktlöshet och beslutsamhet att göra något, visa medkänsla, visa kärlek till de som betyder något. Hur skört livet är.

Och ändå går det vidare. Jag har fortsatt med det jag skulle göra. Skriva. 65 timmar har jag hittills klockat i skolan. Nästan aldrig förr har jag arbetat så fokuserat med något och det känns lite overkligt att exjobbet snart är i hamn. Att studietiden snart är slut.

Det känns också lite overkligt att jag ska återvända till Kenya om precis en månad. Overkligt men fantastiskt.

Och där svälter de. Livet är så skört. Livet är så orättvist.

För mig känns det som att det är nu det börjar.