I will be a hummingbird

Afrikas första kvinnliga Nobelpristagare och grundaren av the Green belt movement, Wangari Maathai, gick i söndags bort och hela Kenya sörjer. Låt oss hoppas att hennes budskap kommer att fortsätta att leva och inspirera långt efter hennes död.

Mzungu amechoka

Lördag. Backintervaller med löparna i Kibera. Jag är peppad. Men, föga förvånande, tar krafterna slut alldeles för snabbt. Benen följer inte order. Kidsen som samlats som åskådare skrattar och ropar Mzungu amechoka, vitingen är trött. Jag sadlar om till fotograf istället:

De här söta ungarna är lite snällare i alla fall, nyfikna och goa och helt galna när de får se sig själva på bild:

Efter träningen bjuder jag de 17 löparna som deltagit i träningen på te och chapati på ett lokalt litet krypin för ungefär 23 kronor allt tillsammans, och fortsätter sedan till Wayo wayo’s creative house för dans med mera och några kära återseenden.

Söndag tillbringas i chillmode. Sovmorgon, pannkakor till frukost, pizza lite senare (måste ju nära kroppen efter de tuffa 20 minutrarna i backen under gårdagen) och besök på city market. För en knapp hundring kommer jag över en snygg afroinspirerad väska som jag bar till jobbet idag. Sen tar jag matatun från stan tillbaka till Westlands och vandrar därifrån hem i solnedgången.

Lycklig, tror jag.

Moderjord och jag

Det här inlägget skulle också kunna heta ”Bra helg”, lika originellt som förra veckans helginlägg. Ännu hellre skulle det kunna heta ”Bättre helg” eftersom det var en fantastisk, händelserik och väldigt rolig helg!

Efter jobbet i fredags bar det, som mitt förra inlägg indikerade, av till Nakuru och Cycle with the rhino 2011, ett fundraising-event eller cykeltävling till förmån för den nära utrotningshotade noshörningen. Förra året var jag också i Nakuru och då såg det ut såhär. Väldigt fint alltså. På cykel var det om möjligt ännu finare! Det är synd att det är svårt att ta bilder som visar naturens storslagenhet men här kommer i alla fall ett gäng som illustrerar mina äventyr:

Efter en natt på väldigt prisvärda Chester hotel stod Lisa, Albert och jag på denna startlinje, redo för 53 km (inte 74, 90 och 35 som vi tidigare hade hört). I vanlig ordning var saker och ting aningens försenade men strax efter 9.30 var vi igång! Entusiastiskt påhejade tog vi oss genom staden och ut i parken där zebror, flamingos, babianer samt en vit noshörning på väldigt långt håll slog oss följe…

Hur jobbig kan en futtig fundraising-tävling egentligen vara? hade vi tänkt inför loppet. Väldigt, visade det sig. Återigen var det nog altituden (1850 m.ö.h) som gjorde sig påmind men såklart även de skumpiga vägarna som skulle bemästras med mountainbiken och den afrikanska solen högt på himlen. Den här bilden är nog min favorit i fånighet! Jag har precis cyklat hela vägen uppför en krävande backe (många andra gick), halvt död och står sedan med huvudet på sned och poserar, haha.

Ungefär halvvägs på loppet kom vi ut på denna inspirerande väg. Mitt ute i ingenstans cyklade vi, och blev ibland mötta av springande barn som ropade ”How are you how are you?”.

Efter ca 4 timmars cykling kom vi trötta, skitiga och hungriga äntligen i mål, och blev praktiskt taget invaderade av massor av jobbiga ungar som ville ha godis, trots att varken jag eller Lisa hade något ätbart med oss. Som jag säkert har skrivit förut får man som vit (mzungu) mycket uppmärksamhet vilket i många fall är positivt (exempelvis extra hejarklack under loppet) men det är mindre roligt och ganska påfrestande att bli omgiven av människor som nästan klänger på en när man allra helst vill ta av sig sina smutsiga kläder och byta om. Vi lyckades i alla fall omvända tiggeriet till en lektion i stretching!


En powernap på hotellet följdes sedan av välförtjänt middag på en som vanligt fancy kenyansk restaurang för dryga hundralappen tillsammans, ”efterfest” vid målområdet som tyvärr (trots lovande upplägg) var lite lam och sedan mycket skön sömn.

På söndag morgon påbörjade vi hemresan till Nairobi, med ett stopp för en vandringstur med Masaai-guide vid Lake Elementita. Dock fick vi stopp med bilen lite senare än den här bilden tagits, dvs. på en mer eller mindre obefintlig och hålig jordväg bland kossor och getter, och fick putta bilen fram till Oasis Eco Lodge Camp där vandringsleden började och där vi efter vår runda fick vänta några timmar på assistans. Inte helt fel ställe att bli fast på i alla fall kan jag försäkra er, med lunchservice, susande träd och papegojor, råmande kor samt möjliga sovplatser om problemet inte skulle gå att lösa. Efter lite detektivarbete lyckades i alla fall mekanikerna få igång bilen igen och vi kunde rulla hem, nöjda och glada.

Kenyas natur är verkligen enastående och mäktig, och allt jag får vara med om helt otroligt. Kom hit och upplev med mig!

Running in the (African) rain

och avgaserna.. Fytusan vad skönt det var! Kanske årets skönaste löppass. Jag har samlat på mig en del överskottsenergi under mina två ickeaktiva veckor här, trots promenader till och från jobbet. Men ack så jobbigt det var. Orkade 35 minuter. De sista femton var en kamp mot andningen, en trolig konsekvens av altituden på nånstans 1650 m.ö.h. här omkring. Tröstar mig med att det blir bättre. För att bli extra bra ska jag nu skaffa mig ett gymkort också, men vem sa att Kenya var billigt??? Jag var och spanade in ett par gym i närheten igår och det billigaste kostar 8000 Ksh i månaden, 20 000 för tre. Fast i det ingår visserligen både gym, pass, jaccuzzi, swimming pool, bastu och ( 😉 ) snygg instruktör!

Mer på friluftstemat: på lördag ska jag förhoppningsvis ”Cycle with the Rhino”, en 74 km cykeltur i Lake Nakuru National Park. Parken är känd för att det kryllar av flamingos och noshörningar. Jag är taggad!!

Och så en kort kommentar om måndagens tragiska oljeexplosion i Sinai slum här i Nairobi. Naturligtvis tar ingen ansvar för det som hände, trots att en liknande olycka ägde rum i Kisumu för några år sedan. Naturligtvis är det de fattiga i slummen i vilken brandsäkerheten är noll som drabbas. Why oh why.

Bra helg

Jag är väldigt glad över att vara här. Även om vissa saker är lite obekväma (exempelvis att inte få vara ute själv när det är mörkt, avgaser, ständiga vattenproblem) så händer det så mycket spännande/roliga/knäppa grejer och man träffar så mycket olika, intressanta människor hela tiden som gör det värt att ”stå ut”! Här är några bilder från helgen:

Jag var på fest i the Jungle Mansion, i Kitisuru norr om Westlands, och det såg verkligen ut som en djungel där ute.

Jag var ditbjuden via kollegor på jobbet. Här är  några av dem: Lisa och Christa samt Emelie (i mitten) som är jobbar på ambassaden.

Idag gjorde jag en utflykt till Kibera och träffade de här kompisarna!

Först strosade jag runt en stund på ”Masaai market” vid Yaya Centre och prutade på en massa fina grejer. Dock lyckades jag med bedriften att höja priset på ett armband. Jag trodde försäljerskan sa 2500 Ksh som utgångspris vilket jag tyckte var galet hutlöst och sade att jag bjöd max 500. Sen upptäckte jag att jag bara hade 300 i plånboken, vilket jag (lite förvånat) ändå fick armbandet för. Först när jag var på väg därifrån insåg jag att hon hade sagt 250 från början, haha! Efter marknaden träffade jag Sylvia som jag tränade löpning med i höstas. Bilden visar hennes typ innergård i Kibera.

Sylvia! Igår sprang hon en halvmara på 1.21 = jag ligger i lä…

Och här är jag, på Kiberas gågata the railway! I handen håller jag en målning som jag köpte på marknaden av en kille som varit i Oslo. Där hade han träffat sina kompisar Larsson, Ljungberg och  Beckham. De var säkert astighta!

På återseende i veckan rafikis.

Ganska innehållslöst inlägg

Nu är det inte synd om mig längre. Har haft två bra jobbdagar, igår hade vi trevlig avskeds/välkomstmiddag här hemma, imorgon är det after work och på lördag troligtvis barbeque! Tills imorse kände jag mig fortfarande lite hängig men när jag gick hem från jobbet funderade jag till och med på en liten löprunda. Men kom så på att jag är i Kenya och sånt är lite krångligare här… En lite negativ grej är dock att jag redan har tröttnat på kenyansk mat. Är vrålsugen på texmex och pizza.

Hakuna stima + feber = långtråkigt

Kul dag. Eftersom den kenyanska bakteriefloran och klimatet här i landet ställer krav på en har jag tillbringat dagen hemma och som en ”förträfflig” start på jobbveckan var jag igår tvungen att gå tidigare. Magen smärtade och jag hade svårt att sitta upp på grund av en begynnande feber. Tog en taxi hem och halvdäckade. Som tur var fick jag veta att jag har världens bästa collocs som försåg mig med yoghurt och fanta när jag dessutom hade lite svårt att äta och till och med erbjöd sig att åka till apoteket. Imorse hade den mesta av febern klingat av och jag har kunnat sitta upprätt i sängen utan problem. Och roa mig med diverse spännande saker: se Den vita masajen, slösurfa, rensa skrivbordet på datorn, leta efter intressanta personer och projekt att följa på twitter (gärna med koppling till Afrika/business/hållbarhet). För att göra det ännu roligare var det hakuna stima (strömavbrott) i 6 timmar och då passade jag på att sitta i gungsoffan och läsa bok, plugga swahiliglosor, måla och fila naglarna…

Nu längtar jag tills imorgon när jag får gå till kontoret igen!!

Bättre matatu-musik

Den här låten blev jag alldeles lycklig av att höra när jag satt i en trång matatu i lördags. Klart bättre än den hiphop som dånade senaste jag åkte. Den handlar tydligen om Kenyas politiker som bara för ett spel för kulisserna och bedrar befolkningen.

En promenad i kontraster

Idag gick jag på upptäcksfärd från huset. Målet var Nakumatt Westgate, ett shoppingcenter i stil modernt och flådigt. Huset på Fox close ligger lugnt och lummigt, lite avsides från farten och fläkten. Jag tror att det tar ca 30 min att gå till jobbet härifrån och ytterligare 10 dit (men nu har jag testat mina nya ecco goretex-walkingskor och de håller för både damm och lera så det ska nog gå fint). Att gå var något jag gillade när jag var här förra gången också, för att få tid att se och tänka.

Solen steker och och gårdagens ösregn (som jag drabbades av) märks inte alls. Jorden är snustorr. Längs Rhapta road som löper ner mot Westlands där jag jobbar är det ganska lite trafik och färgerna tydliga på trädens blommor; orange, klarröd, lila. Från kyrkorna jag passerar hörs gospelsång, det är ju söndag. Ju längre ner jag kommer desto hetsigare blir trafiken och när jag ska gå över huvudleden gäller det att titta höger vänster höger flera gånger och ta sats. Det finns inga övergångsställen och definitivt ingen regel om att man måste stanna för gående. Väl på Westgate sätter jag mig en stund på Dormans – the coffee experts med en cappuccino och påbörjar detta blogginlägg.

En promenad hit och hem visar verkligen på kontrasterna i detta land. Bland butikerna myllrar indiska familjer i traditionell klädsel, västerlänningar, japaner och troligtvis välbärgade kenyaner. Västinfluenserna är tydliga bland annat med kaffebarerna men de afrikanska tonerna är inte långt borta. Alla verkar verkar storhandla denna söndag. Säkerhetsvakter checkar väskorna. Städare torkar golven. Utanför trängs och tutar bilarna och en bit bort står fattigare kenyaner och försöker sälj frukt eller Masaai-produkter. Jag köper en stor kudde att kånka på. Taxi taxi?, Sister, can I help you? ropar man. På vägen hem ser jag också en död man ligga mitt på gatan. Några personer försöker flytta honom åt sidan. Jag tittar bort. Och så kommer regnet igen. Jag skyndar mig men det gör inte så mycket att jag blir blöt. Det doftar friskt av jord och vatten, och jag har inte bråttom.