Födelsedag i Kenya, 4/5 julior

I fredags var det dags för födelsedag: min födelsedag! Det var min första sådan i ett varmt land, något som jag tycker var ett framgångskoncept 😉

På jobbet fick jag tårta med grädde och jordgubbar, och på kvällen hade jag bjudit in till middag hemma i huset.  För att kunna äta åtminstone hyfsat tidigt (halv nio – nio) hade jag gett olika tider till gästerna. De värsta ”kenyan timers” hade jag sagt 18:30 till. De kom runt 22… men då hade vi redan börjat äta supergod kyckling som grillats i trädgården. Maten följdes av trevligheter ute i den ljumma luften enligt nedan:

Mera tårta 😛
Dans!

Vattenbad! I Kenya är det nämligen tradition att hälla vatten över den som fyller år. Det blev jag påmind om när jag som minst anande blev dränkt med en spann med vatten!

På det hela taget en toppendag med mina fina vänner och kollegor här! För att betyget skulle komma upp i 5 hade dock ni där hemma varit tvungna att vara här och komma med frukost på sängen!

Knäppa Kenya

När jag ändå håller på – en av de stora grejerna på nyheterna just nu (förutom de om Al Shabaab) handlar om en government official, nämligen the Deputy Chief Justice, som vägrat bli visiterad vid ingången till ett shoppingcenter i Nairobi (alla blir det, förutom ibland vita människor (vilket också är knäppt)) och blivit så upprörd att hon gick tillbaka till bilen för att hämta sin illegalt innehavda pistol att hota säkerhetsvakten med. Kommer hon nu att ställas in för rätta? är frågan.

Orättvisorna

I början när jag kom hit var jag väldigt okänslig för den oändliga fattigdom som råder här. Jag blev sällan påverkad, hade svårt att förstå och det var nästan så att jag blev rädd för mig själv. Nu är det annorlunda.

Nog för att jag fortfarande går förbi tiggande, gravt handikappade människor varje dag och träffar många människor vars liv inte har varit nära på lika enkelt som mitt eget, utan att skänka ett öre eller må avsevärt dåligt. Ibland kan jag också bli upprörd på hur man liksom bara förutsätter att någon ska komma som en Messias och lösa alla problem, det kommer jag nog till i ett annat inlägg. Men jag känner det allt oftare; att jag måste hjälpa till mer. Jag har svårare att ignorera barn på gatan som ber om en slant, trots att jag ser deras mödrar längre bort och jag inte vill lära dem att tigga eller att vita människor är gjorda av pengar. Jag grät nästan en skvätt idag när jag läste om en kvinna som födde tvillingar på gatan, vars pappa bedragit henne och dessutom gjort henne HIV-positiv. Och när jag gick hem från jobbet blev jag närmad av en somalisk 23-årig flykting som kommit till Nairobi för att söka ett bättre liv, men överallt nekades hjälp – hos UNHCR, i moskén – för att han var en vuxen man. Hans mamma och sju syskon var kvar i flyktinglägret Dadaab och det enda han ville nu var att åka tillbaka dit. Jag gav honom 2000 shilling för att kunna köpa en biljett och min mailadress, trots att jag inte har en aning om han talade sanning.  Men vad gör egentligen det? Det drabbar troligtvis ingen rik… Han kysste min hand och sade att han var lycklig idag.

Samtidigt som det känns bra att inte känna sig som en människa gjord av sten är det frustrerande att inte kunna åstadkomma något i större skala. Ett annat nyårslöfte jag har i år är därför att starta mitt eget projekt.

Peppa mig om jag tappar hoppet.

The good life

Okej, man har det rätt bra i Kenya ibland ändå. Och eftersom ett nyårslöfte jag har är att uppskatta min tillvaro mer (jag börjar bli bortskämd) tillägnar jag detta inlägg värmen och naturen i detta land. Se själv och avgör! Jag avslutade semestern tillsammans med min vän Sarah ute vid den kenyanska kusten på en liten ort som heter Malindi. Stränderna är vita och milsvida längs indiska oceanen, fisken färsk och grillad till lunch, och mangojuicen utsökt vid poolen. Cheers!

Gott nytt år också vänner!