Orättvisorna

I början när jag kom hit var jag väldigt okänslig för den oändliga fattigdom som råder här. Jag blev sällan påverkad, hade svårt att förstå och det var nästan så att jag blev rädd för mig själv. Nu är det annorlunda.

Nog för att jag fortfarande går förbi tiggande, gravt handikappade människor varje dag och träffar många människor vars liv inte har varit nära på lika enkelt som mitt eget, utan att skänka ett öre eller må avsevärt dåligt. Ibland kan jag också bli upprörd på hur man liksom bara förutsätter att någon ska komma som en Messias och lösa alla problem, det kommer jag nog till i ett annat inlägg. Men jag känner det allt oftare; att jag måste hjälpa till mer. Jag har svårare att ignorera barn på gatan som ber om en slant, trots att jag ser deras mödrar längre bort och jag inte vill lära dem att tigga eller att vita människor är gjorda av pengar. Jag grät nästan en skvätt idag när jag läste om en kvinna som födde tvillingar på gatan, vars pappa bedragit henne och dessutom gjort henne HIV-positiv. Och när jag gick hem från jobbet blev jag närmad av en somalisk 23-årig flykting som kommit till Nairobi för att söka ett bättre liv, men överallt nekades hjälp – hos UNHCR, i moskén – för att han var en vuxen man. Hans mamma och sju syskon var kvar i flyktinglägret Dadaab och det enda han ville nu var att åka tillbaka dit. Jag gav honom 2000 shilling för att kunna köpa en biljett och min mailadress, trots att jag inte har en aning om han talade sanning.  Men vad gör egentligen det? Det drabbar troligtvis ingen rik… Han kysste min hand och sade att han var lycklig idag.

Samtidigt som det känns bra att inte känna sig som en människa gjord av sten är det frustrerande att inte kunna åstadkomma något i större skala. Ett annat nyårslöfte jag har i år är därför att starta mitt eget projekt.

Peppa mig om jag tappar hoppet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *