Miraklet

Från det ena till det andra. Nu är det snart ett år sedan Elton blev till och jag måste säga att det har varit ett fantastiskt år. Men, jag slås ofta av tanken att jag inte tror att det är sant! Att det inte alls var E som låg därinne i magen och att jag inte alls har fött barn trots 14 timmar på förlossningsavdelningen och tre dagar på BB och att det kanske var storken som kom och lämnade en bebis på trappen? Så tittar jag på honom och tänker att Jo det är faktiskt MIN bebis, min egen lilla solskensbebis som till och med ser ut som mig. Ingen har lämnat bort honom och jag har närt honom ensam från att han var en liten mikroskopisk prick i livmodern och nu, en nästan sjukilos individ. Mitt lilla mirakel.

Jag är knäpp!

20131212-225346.jpg

Ett utbrott

Jag vet inte, tycker nog egentligen mitt förra inlägg var rätt onödigt. Vi tänker på Mandela ändå och min extra röst behövs liksom inte. Ibland känns det som att man rensar sitt eget samvete och försöker vara lite viktig genom att uppdatera sin facebookstatus, typ RIP Mandela, my thoughts are with the victims in Nairobi etc. Eller så är det faktiskt medmänsklighet och omtanke? Hur som helst kommer vi inte ifrån att Nelson Mandela tills i torsdags var en levande legend.

Just rasism och förtryck har kommit att bli särskilt känsligt för mig. Såklart att jag alltid har varit ovillkorligt emot det, men det är väl när det känns personligt som det först betyder något på riktigt. SD har över nio procent av svenska folkets stöd i senaste opinionsundersökningen, hela Europa verkar sköljas över av en främlingsfientlig våg. Också i Kenya förekommer det. Kenyaner emellan -beroende på stamtillhörighet och klass- och utåt, mot somalier, vita. Ska min son behöva bli bedömd utifrån sin hudfärg?

Det är så sjukt.

Såg ni Timbaktus tal?

Att bli bedömd för sina handlingar och sin personlighet, inte kön, hudfärg, sexuell läggning eller religion är långt ifrån verkligheten idag. Att ha möjligheten att leva det liv man själv vill, inte vad som förväntas av en eller begränsas till. Inte ens i Sverige.

Allting bottnar i rädsla och okunskap och verkar vara nån mänsklig defekt. Men varför går det åt fel håll? Det håller inte längre. Vi måste sluta vara rädda för det som är olikt, inse att vi trots olikheter är lika. Period.

Vila i frid Madiba

20131206-125145.jpg

Kanske den störste av dem alla, den förste vi tänker på när vi hör fred, frihet och människors lika rättigheter, lika värde, är död. Nu är det upp till oss själva att föra hans kamp, anda och positiva livssyn vidare. Stanna upp en stund och fundera, vad kan Nelson lära mig för att kunna uträtta åtminstone en bråkdels molekyl av det han gjorde för mänskligheten? Det blir mitt sätt att hedra honom idag.

Latmaskar

Jag kände mig hemskt trött igår kväll, nästan på gränsen att bli sjuk-trött. E somnade vid nio och jag släckte lampan klockan tio. Det blev en matpaus 01:30 fram till tre ungefär men redan då kändes det bättre och klockan sju till och med riktigt bra. Härligt med tidig morgon tänkte jag! Medan E sprattlade av sig lite i babygymmet åt jag frukost tillsammans med R och kollade Nyhetsmorgon. Men vad hände efter det?? Elton och jag gick och lade oss igen! Och somnade! Och vaknade alldeles nyss!

Vår tredje familjemedlem kommer tycka att vi är världens latmaskar som inte åstadkommit ett dugg när han kommer om en stund. Dags att lägga på ett kol…

Eltons garderob

Blondinbella berättar hur nyfödde sonen Gillis garderob ser ut. Hon väljer helst harmoniska färger som blått och grått och väljer bort neongrönt och tusen tryck. Vad olika man kan va, tänker jag då! Själv gillar jag varma, ”skrikiga” färger bäst och gärna bodies med motiv från t.ex. den afrikanska savannen. Med fördel köpt på loppis eller Myrorna. Här är ett urval:

20131202-144653.jpg

20131202-144730.jpg

Vill dock betona att jag tycker lille E är fin i allt och inte lägger så himla stor vikt vid vad han har på sig 🙂

Mammaeffekten?

Nu ska ni höra på! Jag har varit ute på löppass TRE GÅNGER den här veckan! Visst det blev någon gång då och då under senare delen av graviditeten (läs backintervaller i vecka 41+5..) men senast jag ägnade mig åt denna typ av aktivitet var i mars. Åh så bra det känns att vara tillbaka!

Idag blev det hela 55 minuter i godkänt tempo, något som dock skapade visst tumult hemma eftersom bebis som sov när jag stack iväg vaknade en stund senare och vägrade nappflaskan. Han skriker sällan men nu var han alldeles svettig och röd i ögonen när jag kom tillbaka stackarn. Det krävs alltså lite mer planering och tajming än tidigare men det går. (Tycker även synd om min sambo pappan som hjälplöst försökte trösta vår son. Inte lätt utan egen mjölkproduktion, tyvärr)

Nu väntar jag bara på den där omtalade mammaeffekten som det sägs att många elitidrottskvinnor som gör comeback efter graviditet upplever… Vilken rekordtid kan jag förvänta mig på Göteborgvarvet tro??