Ett utbrott

Jag vet inte, tycker nog egentligen mitt förra inlägg var rätt onödigt. Vi tänker på Mandela ändå och min extra röst behövs liksom inte. Ibland känns det som att man rensar sitt eget samvete och försöker vara lite viktig genom att uppdatera sin facebookstatus, typ RIP Mandela, my thoughts are with the victims in Nairobi etc. Eller så är det faktiskt medmänsklighet och omtanke? Hur som helst kommer vi inte ifrån att Nelson Mandela tills i torsdags var en levande legend.

Just rasism och förtryck har kommit att bli särskilt känsligt för mig. Såklart att jag alltid har varit ovillkorligt emot det, men det är väl när det känns personligt som det först betyder något på riktigt. SD har över nio procent av svenska folkets stöd i senaste opinionsundersökningen, hela Europa verkar sköljas över av en främlingsfientlig våg. Också i Kenya förekommer det. Kenyaner emellan -beroende på stamtillhörighet och klass- och utåt, mot somalier, vita. Ska min son behöva bli bedömd utifrån sin hudfärg?

Det är så sjukt.

Såg ni Timbaktus tal?

Att bli bedömd för sina handlingar och sin personlighet, inte kön, hudfärg, sexuell läggning eller religion är långt ifrån verkligheten idag. Att ha möjligheten att leva det liv man själv vill, inte vad som förväntas av en eller begränsas till. Inte ens i Sverige.

Allting bottnar i rädsla och okunskap och verkar vara nån mänsklig defekt. Men varför går det åt fel håll? Det håller inte längre. Vi måste sluta vara rädda för det som är olikt, inse att vi trots olikheter är lika. Period.

Ett svar på “Ett utbrott”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *