Vad krävs för att du skulle välja det bättre alternativet?

Jag har alltid varit för miljövänliga transporter, såklart. Hellre ta sig fram med cykel, tåg eller buss (för att inte tala om de hederliga apostlahästarna) än med bil, särskilt för de kortare sträckorna vid pendling och inom tätorter. Jag är för trängselskatt och har nog alltid gillat idén om bilfria städer dit man kan ta sig med snabbtåg efter att ha parkerat i utkanten. Det är ju enkelt för mig att säga, som inte har en bil – absolut. Men från en samhällsperspektiv ser jag mest fördelar. Förutom miljöaspekterna inbjuder det ju både till mer motion och en chans till avkoppling i samband med resan. Samtidigt förstår jag de som försöker få ihop vardagspusslet eller att det inte alltid funkar att åka kollektivt. Och för min egen del tycker jag det verkar lite farligt att cykla i Göteborg med alla korsningar och övergångsställen (för att inte tala om i Nairobi, där jag verkligen önskar att jag kunde svischa förbi de förfärliga bilköerna på cykel). Med det sagt, hur trafiken och infrastrukturen ser ut spelar väldigt stor roll, för trots alla fördelar tänker de flesta i slutändan på sin egen situation. Tänk då om det kunde vara riktigt inbjudande att välja det bättre alternativet?

Som i Hamburg här, där det storsatsas på att ta bort bilarna. Visionen är att det om något decennium ska gå att cykla från norra till södra delen av staden utan att behöva korsa en bilväg!

Dags att byta inställning

Blö jag är så trött! På all skit en hör om hela tiden. Rasism, homofobi och sexism. Maktmissbruk, hat och konflikter. Finns det ens hopp för mänskligheten liksom??? Det känns som att dessa vindar är väldigt starka nu, men jag vet inte. Kanske är det mina kanaler som är för ensidiga? Jag följer en del feministiska bloggar och sidor på Facebook där det visserligen skrivs klokt men också tas upp så mycket upprörande saker från vårt samhälle. Och här hemma tittar vi en hel del på kenyansk teve och det är så mycket negativt. De senaste dagarna har jag varit lite småsur och jag tror faktiskt en orsak till det är det negativa nyhetsintaget. Inte hälsosamt! Nu tänker jag därför aktivt titta efter de positiva nyheterna, för de finns ju där! Lite bränsle att sedan kunna hantera smörjan också, för jag tror inte det är bra att bli likgiltig och där riskerar jag annars att hamna.

Kärlek är kärlek, OK?

En sorglig dag för Uganda. Idag blev det så klart att det enligt the Anti Gay Bill är straffbart med livstids fängelse att vara homosexuell Det är skadligt och strider mot den afrikanska traditionen. Det är också kriminellt att inte rapportera någon som är homosexuell. Jag försöker tänka moget på detta och inte bara skrika idioter mördare!!!, sätta mig in i denna förtryckande majoritets huvuden, men det är svårt. Som om det varit enkelt att vara hbt-person i Uganda redan innan – de har hängts ut och för några år sedan mördades en aktivist om ni minns – eller någon annanstans i världen förresten. Det de håller på med i västvärlden, det verkar spännande. Eh precis.

I Kenya är homosexualitet också förbjudet men vad jag vet har det inte arbetats aktivt med detta ”brott”. De modiga som kommer ut straffas automatiskt ändå med utfrysning och fördomar. Och någon kritik mot Uganda är inte heller att räkna med precis, Kenyas makthavare är ju bundisar med Museveni och elak text censurerad. Tvärtom har debatten blossat upp: ska Kenya också ta i med hårdhandskarna? En demonstration hölls häromdagen där budskapet krasst var att det är slut med mänskligheten om homosexualitet tillåts. ?????

Det som är annorlunda är alltid skrämmande, men what’s up med allt detta hat? Vilket problem upplever dessa inskränkta hatande homofober själva? Vad är det som är skadligt annat än för homosexuella att undantränga sin verkliga identitet? Vad är oafrikanskt med att födas till att älska en annan människa? Kärlek folket, kärlek.

Briljanta Chimamanda Adichie skriver skarpsynt och från en afrikansk vinkel om den liknande situationen i Nigeria: Why can’t he be like everyone else?

Samma rubrik som förra måndagen!

Yo folks! How ya doin’? Här på Hisingen har vi det bra. Solen skiner, Elton har sin förmiddagstupplur och jag tar en liten paus mellan tvätt och brödbak. Yes – målmedveten som jag är kör jag stenhårt på nyårsmålen. Tredje gången nu det bakas bröd, och det går bra. Till och med så bra att jag nog borde höja svårighetsgraden lite – surdeg nästa? Hur som helst, sidospår, är jag glad idag efter en fin helg och för att det händer så mycket kul denna veckan!!! Bästa Moster M kommer ner för att träffa Elton för första gången och likaså hans morföräldrar. Jippiyey! Hoppas alla mina läsare får en riktigt härlig vecka också!

20140217-114242.jpg

20140217-114300.jpg okej, dags att hänga tvätten! Hej!

Jag kallar mig feminist och det gör jag också för att min son ska få det bättre i framtiden

Jag har en son och jag planerar inte att uppfostra honom till att bli en ”hen” (vet inte ens vad det är). Det är svårt att komma ifrån att han är en pojke som en dag kommer att växa upp till att bli en man. Kanske också pappa eller make. Skulle det vara så att han i framtiden vill kallas hen så kommer jag självklart att acceptera det men till dess utgår jag ändå från att det inte är fallet. Men, jag vill låta honom vara ETT BARN så länge som möjligt och inte specifikt en pojke. Ett barn som får ha på sig, leka med och bli vad han vill oavsett vad andra finner lämpligt för en pojke. Jag vill också att han ska växa upp till en person som respekterar alla för den de är, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning och också själv bli bemött för den han är. Jag vill att han ska lära sig att ett nej är ett nej, att stå emot grupptryck och att han kan ha både kvinnliga och manliga förebilder. Men det kommer inte att bli enkelt.

Som förälder kan jag vara ett filter och en motpol mot det som samhället uttrycker, men aldrig skydda mitt barn fullt ut. Att det i Kenya dessutom är extremt patriarkalt och så gott som allt normavvikande inte är socialt accepterat gör inte saken bättre.

Men jag vet att vi inte är ensamma! Ni är många vettiga personer därute som kommer hjälpa oss att ge Elton sunda ideal och låta honom växa upp till en trygg och ödmjuk person.

Energin är påfylld inför nya veckan

Ny vecka! Samma goda humör! Idag kör vi storstädning och -handling. Behövs kan jag tala om. Klämmer en ihop tre personer i en etta blir det både smutsigt och tomt i kylskåpet rekordsnabbt. Bryter av fint mot helgen som spenderades söderut hos gamlafarmor och -farfar. Så himla mysigt. Godaste maten, massa fika, promenad & löptur och så lite OS på TV förstås. Och alltså, min lilla bebis sov tolv (12) timmar varje natt och ändå låg jag en hel del på soffan och gäspade. Zzzzz. Men vilken härlig helg!

20140210-131101.jpg Vi hade hjälp att putta vagnen. Tyckte Elton var bra.

20140210-132435.jpgAllt ska in i munnen nuförtiden.

”Vad gööör ni då?” – den spännande fortsättningen

Lite mer i DETALJ liksom. Jo, det ska jag redogöra för. Jag väljer igår som exempel, vilket i sin enkelhet var en underbar dag. (Idag har också varit bra såhär långt men den har även inkluderat väldigt mycket bajs och just nu en övertrött bebis efter rytmik och en playdate med andra bebisar.)

07:15 väcks jag av alarmet Elton som har sovit hela natten. Det här är egentligen ganska tidigt, men eftersom jag för ovanlighetens skull somnade kl 22 är det lugnt (okej, ”snoozade” liite). Vi ammar och medan E leker lite i babygymmet till tonerna av Nyhetsmorgon kokar jag kaffe samt gröt med äpple och kanel. E får smaka lite med. R rusar iväg till sina aktiviteter. Efter påklädning, lite mer lek, högläsning ur min Doris Lessing-bok (vet inte, tror det är min röst eller hur läpparna rör sig som är spännande?) och så lite mer mat somnar E igen. Nu är klockan halv elva och jag dimper ner i soffan med ett ”aaah”, men först efter att ha fixat iordning en cappuccino. Har nämligen kommit på hur en kan skumma mjölk i kaffepressen, lyxigt värre.

20140204-181207.jpgHär sitter jag ett tag. Det är något med förmiddagen som är så hoppfullt skön, men jag får inte sitta för länge för då övergår det lätt i lättja eller ångest. Idag kollar jag jobbmailen och får flera positiva nyheter, bland annat att min kontraktsförlängning är klar och att ICT-delegationen var lyckad. Drömmer lite om framtiden, plockar och diskar och så vaknar E igen. Vi kramas och äter. Efter en stund kommer R hem och vi bestämmer oss för att gå ut en sväng. Det är nämligen helt galet fint väder! Vi lastar upp E i bärselen och traskar upp på Ramberget i strålande sol, smältande snö och fågelkvitter. Lite vårkänsla och vem blir inte glad av det? Väl däruppe beundrar vi utsikten ett tag, och gör som en riktigt modern familj: tar 100 kort på oss själva.

20140204-181303.jpgNär E börjar knorra packar vi ihop och går ner igen. Väl hemma, vid 15, somnar han nästan på stört. Vi andra stoppar i oss varsin semla, ty sådana bakade jag igår, och i samband med detta bestämmer jag mig för att gå till gymmet. Men först vid fem när E fått vad han behövde. (Detta kan vara den främsta framgångsingrediensen – att då och då komma iväg själv OCH få endorfiner.) Efter en knapp timmes träning joggar jag hem, duschar och väcker E som nu sover alldeles för hårt för att vara bra klockan sju på kvällen. När R lagar middag leker vi i babygymmet igen. Sen äter vi och så är plötsligt klockan nio, läggdags. Vi gör den vanliga nattningsrutinen men just idag är Elton bara otroligt glad och inte ett dugg sömnig, troligtvis för att den sista tuppluren blev lite för lång. Klockan tio sover han i alla fall, föräldrarna får lite tid för varandra och snipp snapp snut är ännu en dag som inledningsvis saknade plan slut.

Carpe Diem skulle en också kunna säga.

20140204-182418.jpg

Att vara föräldraledig är fantastiskt

Jag hade lite svårt att hitta rätt i föräldraledigheten till en början. På ett sätt var mycket naturligt. De vakna timmarna nattetid var inga problem och att bekanta sig med den nya lilla krabaten fantastiskt. Men det blev också rastlöst emellanåt och jag kände mig ofta isolerad. Självklart beror mycket på hurdan ens bebis är men jag upplever att jag har ganska mycket tid, och den ska fyllas, varje dag.

I takt med att vi har lärt känna Elton och det blivit mer rutin på mat- och sömnklockan har det känts mycket bättre. Nu vågar jag mig till och med ut på stan med självförtroende och utan större rädsla för blöjkatastrof eller att akut behöva amma någonstans, till skillnad från i början. Det hemliga receptet för att kunna vara här och nu och njuta är, med bidrag av ovan, att hitta en balans i vardagen. Klyschigt, javisst, men viktigt. En balans mellan bebisen och sig själv, sociala aktiviteter och hemmatid, rörelse och tid i soffan. När hemmasjukan slår till gäller det bara att ta sig i kragen och komma iväg. Efter några intensiva dagar blir det liksom en helt annan grej att dimpa ner där igen. Därtill behövs ett knippe med drömmar att låta tankarna segla iväg på när det blir tråkigt. Yes, hon har verkligen kommit på grejen! tänker ni säkert.

Ja, min grej i alla fall, att fortsätta jobba med. Det är långt ifrån alla dagar som känns sådär fluffigt härliga, men idag var faktiskt en sån. Jag tackar och tar emot, att vara hemma med min plutt och lägga upp dagarna som vi vill är fantastiskt.

–> Annan diskussion. Tänk att de i Kenya inte ens har möjlighet att vara hemma en femtedel så länge (arbetande kvinnor talar vi då om. Män har två veckor. Men de flesta har förstås inga alls och liknande på många andra platser också på närmare håll.