Ett blogginlägg med jättemånga utropstecken för nu är våren här och jag är jätteglad

Våren är här!

Det var några år sedan jag bodde i Sverige under vinterhalvåret och jag hade nästan glömt bort känslan. Känslan när mörkret övergår i ljus, knopparna börjar spira och blommorna spricka upp på marken. Och solen värma i ansiktet! Det känns verkligen som att vi klarade det, vi tog oss igenom till andra sidan, även om jag som föräldraledig har kunnat utnyttja dagarnas få soliga timmar och inte lidit nämnvärt av mörkret.

Men hoppfullheten som kommer nu, vilken känsla! Eufori! Allt ligger framför oss! Yippiyey!

Årets mest säkra vårtecken för mig är orienteringstävlingarna. Barmark innan vegetationen börjat växa sig hög, ibland små snöfläckar här och var i skuggiga områden, fågelkvitter och den friska friska doften av en skog som börjat väckas till liv igen. Mmmm. I lördags gjorde jag comeback igen (jag gör comeback ca en gång varannat år) och det var så kul! Nu ska det springas mera.

20140331-105006.jpg

På sätt och vis känns det som jag är på besök i mitt gamla liv. Jag säger besök eftersom jag ju vet att vi ska flytta igen. Eller så har jag bara hittat tillbaka till sånt som var viktigt och vanligt i mitt liv för några år sedan. Tycker jag om det? Ja! Kommer jag sakna det? Ja! Ska jag njuta till fullo medan jag kan? Ja!!!

Heja heja våren du är bäst!

Hipp hipp hurra sex månader idag!

Eller häromdagen menar jag. Det här med att blogga varannan dag går verkligen inget bra.

Min lille plutt som inte längre är ett litet knyte som knappt ens grät när han föddes utan en ganska bestämd och nyfiken snuffiduff till individ som både sitter, börjar röra sig runt och prata på sitt eget gulliga språk. Som gillar att flyga flygplan, klappa händerna, dra ner allt inom räckhåll på golvet, nypa mamma i näsan och skratta åt henne när hon gör skojiga saker (exempelvis situps). Och gosa, väldigt mycket gosa. Lilla hjärtat.

20140327-144045.jpg

Sex månader! Tiden går så fort.

Och fort lär den fortsätta gå. Blir lätt stressad när jag tänker på allt som ska fixas innan flytt och jobbstart. Ojoj. Men det ska nog gå vägen, det brukar gå vägen.

Att ta igen det som förlorats och underhålla det som finns

Tjolahopp!
Det är söndagkväll. Lamporna släckta och liten bebis Torstensson O påväg att somna. Den här helgen har vi umgåtts med min finaste käraste bror tillika Eltons morbror (tycker fortfarande det känns speciellt att referera till alla släktingar, nära och kära med deras förhållande till E) som var på besök från Skåneland. Ordentliga middagar, långa frukostar, promenader, fika, konversationer, häng och bara vara. Och icke att förglömma en lättare utgång igår kväll, något vi bara gör vart fjärde år ungefär enligt statistiken. En olympiad mellan varje tillfälle.

20140323-220333.jpg

Under mina snart nio månader i Sverige, i Göteborg har jag insett hur mycket jag faktiskt har tappat under mina år ”i exil”, på annan ort, i andra länder. Jag tror inte riktigt att jag har förstått det tidigare. Även om de som står mig nära har funnits där hela tiden, vissa tillkommit och några gått, har det många gånger gått lång tid mellan gångerna vi hörts. Vänskapen består men nyanserna riskerar att bli färre och man gradvis bli nya människor utan att riktigt märka det. De är nog så det är i livets olika stadier och utvecklingar, men att inse det smärtar.

Se på min bror och jag, de senaste tio åren har vi lärt oss flyga själva med egna små ryggsäckar där livets erfarenheter hamnar, trots att vi kom från samma ställe. Vi känner varandra så väl men det är också mycket i våra liv som vi inte känner till; människor, platser. De små detaljerna som bygger upp det. Som upptagna personer med jobb, sidoprojekt, snurrande vardag som dessutom levs i olika världsdelar blir det liksom inte att man hörs hela tiden. Ibland blir det ofta, ibland mer sällan. Lägg där till många andra relationer att bevara och det är kanske förståeligt att det händer. Håller ni med?

Oavsett om avståndet är långt eller kort finns nog risken att livet delar på oss, men just nu är jag tacksam att jag har haft chansen att ta igen lite av det jag tappat. En promenad mitt i en stressig vecka, en lunch, en middag face to face då och då gör så mycket. Plötsligt har man hittat tillbaka.

Och jag önskar så gärna att det nästa gång inte händer igen, tror att jag har lärt mig något så att det inte behöver göra det.

Visa lite medmänsklighet, tack.

Utanför Coop där jag bor brukar en äldre kvinna av östeuropeiskt ursprung sitta. Hon hälsar alltid vänligt hej hej men ber inte om något. I början gav jag ingenting av princip men allt efter att tiden gått och vi hälsar på varandra nästan dagligen har hon fått några kronor då och då och ett par bananer ibland. Det känns medmänskligt. Hon pratar ofta med Elton på sitt eget språk och han flörtar tillbaka. Kanske stillar jag mitt eget dåliga samvete också. Här går jag och handlar var och varannan dag medan hon sitter där timme ute och timme in för att få ihop till sitt levebröd. Jag tänker ofta att jag ska försöka prata med henne, höra om hennes historia, men det blir sällan mer än hälsningsfraserna.

Inte alla delar min syn. Idag när jag närmade mig entrén såg jag uppståndelse. En kraftig dam med rullator hötte med fingret mot kvinnan och att döma av en annan förbipasserande kvinnas reaktioner hade hon just uttryckt något riktigt nedlåtande. Om du bara visste vad hon drar runt med sa damen när jag var nästan framme. Och så har vi den senaste händelsen där en Hemköp-handlare vid Stigbergstorget hällde vatten över en tiggande kvinna. Som om hon var ohyra.

Det är inte oproblematiskt. Självklart ska man veta vad man gör när man ger pengar till en tiggare. Att som turist skänka pengar till fattiga barn kan ha direkt negativ inverkan, läs t.ex. den här texten. Men att tiggande romer i Göteborg tillhör organiserad brottslighet finns det inga belägg för. Det är extremt utsatta EU-medborgare som inte sett någon annan utväg än att söka lyckan i Sverige. Att det funkar bevittnar den strida strömmen av nyanlända människor om, men någon lycka handlar det knappast om med förnedring och hemlöshet.
Ett nationellt och ett EU-problem kan man argumentera, inte mitt problem. Ja, någonting måste hända. Så länge är det dock ingen som tvingar dig att skänka pengar eller ens en liten matbit som uppskattas lika mycket.

Men det minsta du kan göra är att visa respekt.

Men vad svårt det skulle vara

Att blogga varannan dag alltså. Det är ju inte min stil att enbart uppdatera vad vi gör varenda dag (äter, sover, byter blöja, sjunger, promenerar, hindrar bebis från att äta olämpliga föremål, röjer undan i översvämningen av leksaker, kramas/blir nypt i kinderna osv.) men med allt det är det lite svårt att hitta tid att skriva mer substantiella inlägg. Även om de finns där i huvudet någonstans.

Bjuder på ett par bilder så länge.

20140318-100105.jpg

20140318-100211.jpg

Morgonstund har guld i mund

Jag älskar lugna morgnar med tid att äta frukost långsamt, dricka kaffe och gärna läsa tidningen. På helgen älskar jag det ännu mer och när solen skiner från klarblå himmel, ja då älskar jag det mest av allt! Idag vaknade vi vid åtta, av en babblande och jollrande bebis ti ti da da da och jag upptäckte förvånat att solljus sipprade in genom persiennerna. Det var ju världens busväder inatt! Så för att ”fira” blev det en riktig lyxig helgfrukost med hallonsmoothie, amerikanska pannkakor och god ostfralla. Nom. Ja och som om det inte var nog med det traskade Elton och jag upp på berget där jag hittade lite lä och parkerade oss ett slag. Läste några sidor ur Innan floden tar oss av Helen Thorfinn som jag än så länge känner mig så träffad av, innan min lille plutt vaknade och vi traskade hem igen.

Nu har dock morgonglorian försvunnit lite. E har börjat med något sorts skrik som inte alls är behagligt att lyssna på iiiiiiiiiiii och några vidare planer finns inte än. Men starten den klagar jag inte på!

Så länge du och jag har fördomar lär förtrycket fortsätta

Den organiserade fascismen är på frammarch. Det vittnar den senaste tidens händelser om och att SD:s väljarstöd ökar är inte ett oberoende faktum. (Se GP:s kolumn häromdagen). Det är förfärligt, säger vi andra. Människors lika rätt och värde, är det så svårt att förstå?

Och samtidigt som vi fördömer extremismen glömmer vi bort att rannsaka oss själva. Jag vill gärna tänka att jag är fördomsfri men ändå ploppar tankarna upp ibland. Han ser lite farlig ut. Undra vad de har för förhållande? Vad bra att en svart person får komma till tals i frågan så att det perspektivet inte glöms bort.
Osv.

Jag döljer dessa fördomar väl, tror jag. Det är problematiskt för vi förstår inte alltid vad som är fördom och att acceptansen av en viss jargong eller vissa åsikter föder ytterligare fördomar. Normalisering.

Vi är många som är emot SD och många som fördömer extremismen. Men kanske berättar någon vid fikarummet en rolig historia innefattande ”en neger”? Skrattar vi artigt eller säger någon ifrån? (Har jag varit med om.) I all välmening och av nyfikenhet frågar vi kursaren med mörk hudfärg var hon kommer ifrån, du vet egentligen? Tog hon illa upp, nej det var verkligen inte meningen!

Kika på budskapen som studenter vid Oxford i England förmedlar, i initiativet I, too, Am Oxford. Hur rasifierade studenter känner sig förbisedda och nervärderade på universitetet. Förstå.

”If you don’t see race, how come we don’t see race in the admission statistics?”
”Oh you’re from Ghana. My cousins nanny is from Kenya.”
”My voice is NOT the voice of all black people.”

Förstå vilken daglig smygrasism som någon men annan hud- och hårfärg än den typiskt blonde svensken får stå ut med, ofta maskerad som intresse och okänslig nyfikenhet. Oförstånd gör att det slår fel. Tankarna på människors olikheter finns där hela tiden, förutom när det gäller. Då glömmer vi. Då ser vi bara de som ser ut som oss själva. Jag tror inte att det är för att folk är rasister. Jag tror det är för att fördomarna är så väl maskerade att de misstas för sanningar.

Är det då förvånande att extremism växer när förtrycket är så institutionaliserat att till och med de som är starkt emot utövar det?