Tack för omtanken, damen

På (den varma) bussen från IKEA i tisdags. Elton halvsitter i sin vagn med filt över sig och har rivit av sig mössan. Jag sitter på ett säte några steg bakåt och En dam i låt oss säga 70-årsåldern kommer på.
Det var inte mycket kläder den pojken har på sig hör jag henne säga till sin väninna. Sekunden senare spänner hon strängt ögonen i en kvinna med utländskt utseende som sitter med barnvagn bredvid Elton.
Det är min son säger jag. Hon hoppar till lite och tar sig för munnen. Hoppsan!
han är varm, jag vet vad jag gör
Kvinnan går och sätter sig men jag hör henne muttra I wonder, I wonder. och senare när vi båda gått av på samma hållplats säger hon till sin väninna igen jag har faktiskt två barn och tvååå barnbarn.

Så. Vad är nu grejen med att anmärka på andras föräldraskap liksom out of the blue ute på stan och vad är det som är så provocerande när någon gör det? Varför kände jag mig tvungen att försvara mig?

Det är förstås positivt att samhället vill våra barn deras bästa. Det finns definitivt situationer när andra vuxna människors ingripande är viktigt. Men jag tänker att det oftast är via förskolan, skolan, BVC eller kanske när en förälder är frånvarande. För det är skillnad på vilja väl och att läxa upp, tycker jag. De flesta föräldrar försöker göra sitt allra bästa för sina barn och då biter det när en fritt främmande människa kommer och säger hörrdududu jag vet faktiskt bäst och nu gör du fel! Tips och erfarenheter kan vara intressant att höra om, men det är inte självskrivet att man vet vad som är bäst för främmande barn just för att man har tagit hand om sina egna.

Hur som helst lärde jag mig något. Jag måste inte försvara mig och jag vet vad jag ska säga nästa gång det händer.
Tack för omtanken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *