Nervositeten

Tusan vad svårt det skulle vara att kombinera heltidsjobb och barn med en blogg. Eller så är det inte särskilt förvånande. När E är vaken går det knappt att ha framme telefonen eller datorn eftersom han kommer och försöker ta över. Och när han har gått och lagt sig brukar jag somna i soffan. Det är nog generellt så att jag inte tycker att tiden räcker till. Träning, vänner, utflykter, egentid, samhällsengagemang och allt det andra. Work life balance kallas det visst.

Nu var det inte det jag skulle skriva egentligen. För jag vill ju ändå hålla bloggen igång. Nej, jag skulle kommentera valet, avlägset som det visserligen känns här i Kenya men ändå så angeläget. Förra veckan åkte jag röstbussen från kontoret till Sveriges ambassad i Nairobi och lade min röst. Idag var jag bjuden på valvaka men tackade nej. Jag vågar inte. Skulle vara tvungen att sitta bakom en fåtölj och kika fram då och då för att få en glimt av siffrorna. Huu det känns som det kan gå hur bra som helst eller åt skogen. Sen är det ganska sent också, vi ligger ju en timme före här. Får se om jag vågar gå in på svensk media imorgon bitti när jag loggat på datorn på jobbet.

Jag började skriva en text förra veckan om hur jag tänkt inför resan till ambassaden men det känns passé nu. Jag får bara hoppas att vi var många, många som röstade med hjärtat. Inte av missnöje eller mot andra människor, utan för ett mer öppet, jämställt och grönt Sverige. Ett Sverige i världen där världen finns i Sverige.

UnderbaraClara skrev den här texten på temat #i mitt Sverige. Jag håller med om så mycket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *