En lördag som jag gillar den

Jag kan ju lika gärna fortsätta när jag har börjat. Alla tre minderåriga i familjen sover och jag sitter ensam i soffan med en kopp citron- och ingefärste med en nypa moringa i (min preferens istället för ett glas vin) i ny kopp inköpt från Etiopien i veckan. Jag älskar ju Etiopien så det känns oväntat bra att ha ett litet token därifrån hemma nu. Blickar ut över vardagsrumsgolvets kaos och känner att näe, det bekommer mig faktiskt inte det minsta.

Om någon undrar vad alla plastflaskorna handlar om så är det ett projekt B har i läxa till på måndag – att göra en recycling bin av återvunnet material. En läxa helt i min smak, men inte det enklaste att få till när ens lillebror är 1,5 och ganska ”rough” so to speak…

På schemat den här veckan var arbete i Hargeisa (Somaliland/norra Somalia) och i Addis Abeba (Etiopien) vilket var fantastiskt roligt och energigivande. Anledningen till det första var relaterat till vårt program SSBP. Jag uppskattar dessa avbrotten i vardagen och blir också varje gång påmind om vilken otroligt spännande region jag jobbar i.En marknadsgata i centrala Hargeisa på väg till ett möte.

Det växer så det knakar i Addis, huvudstaden i ett av världens snabbast växande länder.

Annars då? Är sjukt nöjd över dagens ”lång”pass på 9km. Kanske kan jag hitta tillbaka till gamla löprutiner snart. Och kvällen var fin i riktig lördagsmysstil med pizza, familjefilm och så blev det chokladpudding till efterrätt. Det är de små stunderna som räknas.

Det där med att blogga

Någon gång emellanåt, säg vartannat var tredje år, får jag ett infall att blogga. Ja, det visar ju statistiken om man tittar igenom mitt arkiv. Jag önskar att jag hade energin att hålla kvar vid det mer regelbundet. Med tanke på att jag började redan 2006 första gången hade en ju kunnat vara etablerad och framgångsrik vid det här laget…. Nåja, låt oss vara realistiska. Men att skriva har alltid varit naturligt, liksom förlösande, för mig och jag hoppas att jag kommer att hitta tillbaka till det någon gång i livet när vardagen är lite mindre hektisk. Tills vidare känner vi oss nöjda över att vara tillbaka här för en liten stund i alla fall.

Det har varit en ganska tuff början på året med prestationskrav och resor i jobbet utöver att ta hand om de tre små med allt som det innebär. Det är en liten apparat varje dag med rutiner och olika viljor och läxor och syskonkärlek etc etc. Jag har dessutom haft extremt dålig rutin på träningen vilket inte precis bidragit till att det har fungerat bättre utan huvudet har bara snurrat på högvarv utan att få ett avbrott, såsom träning funkar för mig. Men nu är jag på gång igen. Ibland upplever jag att det bara handlar om att ”ta sig i kragen”. Sätta gränser, acceptera att det är ok att sätta sig själv först och skapa tid för det som en mår bra av, i mitt fall i första hand att regelbundet träna. Och då kommer mycket på köpet. Enklare sagt än gjort förstås men nu har jag gjort det och det har inneburit underverk för mitt humör och tålamod med barnen samt för stresshanteringen. Kanske till och med för blogginspirationen? Det känns som att det är klart mer energi i livet nu helt enkelt.

Det känns fel att skriva något utan att inkludera en rad om Aviciis bortgång. Så sorgligt och tragiskt, och ofattbart när det handlar om en så ung människa. Tänker på honom och de anhöriga och också på en släkting som nyligen gick bort som jag tyckte väldigt mycket om. Att livet ska vara så skört. Vi måste ta tillvara på varje dag tillsammans.