Fem år!

Idag firar jag förresten att det är fem år sen jag kom till Kenya för första gången! Tänk vad livet ändrades efter den resan. Och hur mycket jag har utvecklats och vuxit sen dess. Lite roligt är det ju allt att gå tillbaka i arkivet och läsa om hur jag såg på livet då. Som här; En lång dag i Afrika – 13:e september 2010. En får ju intrycket att jag hade förberett mig för att åka till en annan planet. Roligt är också att tänka på att jag faktiskt hejade på R redan samma dag. Lite visste vi om vad som väntade!

Pause off play on, det nya livet

Dagen kom. Då vi sa hejdå till Sverige för denna gången och begav oss till Kenya. Alla kläder och prylar nerpackade i fyra resväskor, och jobbiga avsked. Eller Vi ses om ett tag! Nu är vi här, tillbaka i Nairobi, och efter fyra dagar känns det som pusselbitarna börjar falla på plats. Just nu sitter jag på balkongen i vår gamla lägenhet på Arcadia Valley, like in the good old days. Elton somnade oväntat tidigt och jag fick en liten bonusstund att bara ta det lugnt, innan jag själv blivit alltför trött. Hur luktar Afrika, eller ja, Kenya? Det vet jag när jag sitter här. Fylligt och varmt, kanske med inslag av rök. Och himlen, den är mörk och stjärnorna så nära. Aaah. Det känns OK nu.

Så vad har vi då gjort under dessa dagar? Jo. Vi ska ju bosätta oss här nu, i alla fall för ett tag. Då kan det vara bra att ha en bostad, till exempel. Något som det visserligen inte råder brist på här. Men att hitta det man vill ha till rätt pris är inte helt enkelt. Svaret på frågan är alltså att vi har letat lägenhet. Som duracellkaniner. Outtröttligt, så mycket som ljuset och Elton har tillåtit. I måndags åkte vi med en agent runt till olika ställen. I tisdags knackade vi dörr. Kuna nyumba hapa? Ibland fick vi svaret att ja det finns, ibland nej eller kom tillbaka nästa vecka. Och alltid var det något. För stort, för dyrt, möblerat (fult), fin lägenhet men fult utanför. Jag var stressad och ledsen att vi inte kan ha kvar vår gamla lägenhet, kändes som att det inte skulle finnas något för oss. (Två dagar hade gått, otålig ja..) Men så igår, det allra sista innan det var påväg att bli mörkt, kom vi in på en jättefin, liten gård med lekplats och plaskpool för Elton. Äntligen, tänkte jag, utan att ens ha sett lägenheten. Jag blev inte besviken. Den kanske inte får full pott men totalpoängen är tillräcklig. Jippi! Så idag har vi förhandlat och ordnat så att den ska bli våran. Kontrakt imorgon. Sen möbler, internet.

I eftermiddag slappnade jag av. Gick ner i trädgården här och botaniserade med Elton. Åt glass. Nu kan vi börja.

Portraits of Kibera

Det var längesedan jag postade något fint från Kibera*. Tycker verkligen denna film fångar Kibera som jag ofta upplever det. Vackert mitt i misären. Det är en nitlott att födas i fattigdom, men det finns också strimmor av hopp och glädje.


* Den del av Nairobi där jag spenderade mina första tre månader i staden. En av världens största slummar.

Kärlek är kärlek, OK?

En sorglig dag för Uganda. Idag blev det så klart att det enligt the Anti Gay Bill är straffbart med livstids fängelse att vara homosexuell Det är skadligt och strider mot den afrikanska traditionen. Det är också kriminellt att inte rapportera någon som är homosexuell. Jag försöker tänka moget på detta och inte bara skrika idioter mördare!!!, sätta mig in i denna förtryckande majoritets huvuden, men det är svårt. Som om det varit enkelt att vara hbt-person i Uganda redan innan – de har hängts ut och för några år sedan mördades en aktivist om ni minns – eller någon annanstans i världen förresten. Det de håller på med i västvärlden, det verkar spännande. Eh precis.

I Kenya är homosexualitet också förbjudet men vad jag vet har det inte arbetats aktivt med detta ”brott”. De modiga som kommer ut straffas automatiskt ändå med utfrysning och fördomar. Och någon kritik mot Uganda är inte heller att räkna med precis, Kenyas makthavare är ju bundisar med Museveni och elak text censurerad. Tvärtom har debatten blossat upp: ska Kenya också ta i med hårdhandskarna? En demonstration hölls häromdagen där budskapet krasst var att det är slut med mänskligheten om homosexualitet tillåts. ?????

Det som är annorlunda är alltid skrämmande, men what’s up med allt detta hat? Vilket problem upplever dessa inskränkta hatande homofober själva? Vad är det som är skadligt annat än för homosexuella att undantränga sin verkliga identitet? Vad är oafrikanskt med att födas till att älska en annan människa? Kärlek folket, kärlek.

Briljanta Chimamanda Adichie skriver skarpsynt och från en afrikansk vinkel om den liknande situationen i Nigeria: Why can’t he be like everyone else?

Jag vill rekommendera en resa till Kenya

Hej mina vänner!

Jag har provat en ny och riktigt kul grej: att få besök från Sverige! Den skulle jag vilja rekommendera till er. Eller det jag vill rekommendera är såklart en resa till Kenya, vilket kommer att resultera i något väldigt trevligt för både er och mig.

De senaste 2,5 veckorna hade jag och Östafrika besök från Sverige. Cajo och Sven kom en tidig fredagmorgon, alldeles lagom för att hinna landa innan en eminent helg med allt det bästa Nairobi har att erbjuda en vinter som denna; barbeque i trädgården, marknader, helgdag i Kibera i gassande sol inkluderande den sedvanliga, mest underbara dansklassen, öl och dans med mycket höft på lokal klubb, och lite därtill. Medan jag jobbade i veckan därpå åkte de till Mombasa, de vita stränderna och färsk grillad fisk, varefter vi denna helgen möttes upp i Kampala, Ugandas huvudstad. Där var det varmt, kaotiskt och ännu mer Afrika än i svalare och något mer utvecklade Nairobi. Eftersom min kamera tyvärr har gått sönder kan jag inte visa er hur fint det var på bild, men istället hänvisar jag er till Cajos reseblogg. Nu är de tillbaka i Sverige och jag är ganska säker på att de längtar tillbaka.

Hör av dig om du är intresserad av en liknande resa. Jag kommer att bli gladast i världen, för det jag saknar mest här nere är mina fina vänner och familj i Sverige.

Ps. Lovar att inte felboka er på bussen så att ni hamnar i Mbale i Kenya när ni egentligen är på väg till Mbale i Uganda denna gång 🙂 ds.

Födelsedag i Kenya, 4/5 julior

I fredags var det dags för födelsedag: min födelsedag! Det var min första sådan i ett varmt land, något som jag tycker var ett framgångskoncept 😉

På jobbet fick jag tårta med grädde och jordgubbar, och på kvällen hade jag bjudit in till middag hemma i huset.  För att kunna äta åtminstone hyfsat tidigt (halv nio – nio) hade jag gett olika tider till gästerna. De värsta ”kenyan timers” hade jag sagt 18:30 till. De kom runt 22… men då hade vi redan börjat äta supergod kyckling som grillats i trädgården. Maten följdes av trevligheter ute i den ljumma luften enligt nedan:

Mera tårta 😛
Dans!

Vattenbad! I Kenya är det nämligen tradition att hälla vatten över den som fyller år. Det blev jag påmind om när jag som minst anande blev dränkt med en spann med vatten!

På det hela taget en toppendag med mina fina vänner och kollegor här! För att betyget skulle komma upp i 5 hade dock ni där hemma varit tvungna att vara här och komma med frukost på sängen!

Orättvisorna

I början när jag kom hit var jag väldigt okänslig för den oändliga fattigdom som råder här. Jag blev sällan påverkad, hade svårt att förstå och det var nästan så att jag blev rädd för mig själv. Nu är det annorlunda.

Nog för att jag fortfarande går förbi tiggande, gravt handikappade människor varje dag och träffar många människor vars liv inte har varit nära på lika enkelt som mitt eget, utan att skänka ett öre eller må avsevärt dåligt. Ibland kan jag också bli upprörd på hur man liksom bara förutsätter att någon ska komma som en Messias och lösa alla problem, det kommer jag nog till i ett annat inlägg. Men jag känner det allt oftare; att jag måste hjälpa till mer. Jag har svårare att ignorera barn på gatan som ber om en slant, trots att jag ser deras mödrar längre bort och jag inte vill lära dem att tigga eller att vita människor är gjorda av pengar. Jag grät nästan en skvätt idag när jag läste om en kvinna som födde tvillingar på gatan, vars pappa bedragit henne och dessutom gjort henne HIV-positiv. Och när jag gick hem från jobbet blev jag närmad av en somalisk 23-årig flykting som kommit till Nairobi för att söka ett bättre liv, men överallt nekades hjälp – hos UNHCR, i moskén – för att han var en vuxen man. Hans mamma och sju syskon var kvar i flyktinglägret Dadaab och det enda han ville nu var att åka tillbaka dit. Jag gav honom 2000 shilling för att kunna köpa en biljett och min mailadress, trots att jag inte har en aning om han talade sanning.  Men vad gör egentligen det? Det drabbar troligtvis ingen rik… Han kysste min hand och sade att han var lycklig idag.

Samtidigt som det känns bra att inte känna sig som en människa gjord av sten är det frustrerande att inte kunna åstadkomma något i större skala. Ett annat nyårslöfte jag har i år är därför att starta mitt eget projekt.

Peppa mig om jag tappar hoppet.