Sverige finns i världen och världen finns i Sverige.

Det är allvar nu. Det går inte längre att låtsas som att de främlingsfientliga vindarna inte blåser. Rasismen har blivit allt mer rumsren och närvarande. Som om vi levde i ett historielöst samhälle lär vi oss inte av det som varit. Men äntligen känns det också som att motkrafterna är starka. Vi vänder rasismen ryggen. Vi röstar för feminism och humanism. Vi hälsar nya svenskar välkomna. Vi visar värme och kärlek och står upp för allas lika rätt och värde i de svåra stunderna. Det som händer är obehagligt och jag känner mig så liten och hjälplös, men ljuset finns där också.

Ikväll lyssnade jag på Jan Eliassons nationaldagstal. Det berörde mig och jag hoppas innerligt att vi var många som lyssnade. Med kopplingar till historien och till samtiden förklarade han att vi inte kan ta fred och demokrati för givet, att vi alla har ett gemensamt ansvar att upprätthålla den. Och att Sverige finns i världen, världen finns i Sverige. Det som är bra för världen är bra för Sverige, och vice versa. Enkla, viktiga och till synes självklara ord, men att vi inser det är långt ifrån alltid självklart.

En länk till talet finns här.

Att vara mamma – den ultimata kvinnorollen

Det är många mammor hemma här i min stadsdel. (Många pappor också för den delen, särskilt nu när solen börjar titta fram. Men än så länge har jag inte träffat så många av dem eftersom pappor ju oftare är hemma när barnet har blivit lite äldre.) Vi är mammor. Vi tar hand om våra bebisar och vi träffas ibland i olika sammanhang för barn. Öppna förskolan, kyrkan, biblioteket. Där kretsar allt kring barnen. Vad heter hen? Hur gammal är hen? Pratar om barnens framsteg, utbyter råd och erfarenheter kring mat, sömn och annat. Våra egna namn, yrken och bakgrund är ointressant eller kommer först senare, kanske med några få mammor som träffats flera gånger. Nej, i dessa sammanhang är vi först och främst mammor med våra barn i första rummet. Den ultimata kvinnorollen. Omhändertagande, kärleksfulla.

Jag vill inte säga att vi är reducerade till mammarollen, men där är jag Eltons mamma, i periferin, inte Julia. Och omedvetet ser jag också så på de andra mammorna – som om det hör ihop att vara mamma kategoriserar jag dem som traditionella kvinnor i lågstatusyrken, inga karriärister. Blir liksom lite förvånad när vi i själva verket är läkare, ingenjörer, jurister, revisorer, banktjänstemän. Sjuksköterskor och förskolelärare också.

Är det jag som är fördomsfull? Såklart, men om till och med jag, som är en av dem, har fördomar, hur ser då samhället på oss?

Fastän många av oss är rätt så jämställdhetsmedvetna och vill skydda våra barn från samhällets krav och normer är det som att man trillar dit själv ändå. I kvinnofacket. Blir automatiskt den som har mest koll och kontroll över hemmet. Funderar på att gå ner i arbetstid, prioriterar familjen, tar ansvar. Inte att det är något dåligt att vara mamma, hemma och omhändertagande, tvärtom, men status är det inte.

Vad jag menar är att det krävs mycket för att själv ändra gamla mönster och bryta sig loss, för samhället hjälper inte till. Jag vill ju vara en bra mamma och vad en bra mamma är är på något sätt inpräntat i oss efter generationer.

Raskortet, se den!

R och jag såg SVT-dokumentären Raskortet igår, om hur det är att vara svart i Sverige idag. Om hur rasismen i allra högsta grad är verklig och mer eller mindre vardagsmat.

Jag blev alldeles kall inombords. Visste att det var illa men inte hur illa. Och så kände jag mig så skyldig på nåt sätt, delaktig. Tänk att vi spelade neger och president utan närmare problem. Namnet var ju inte bra, men ja ja. Det är samma sak som med patriarkatet, där vita kränkta män hävdar att ”det där gäller inte mig, jag är en bra kille”, de flesta (vita) är med och upprätthåller strukturen på något sätt.

Se den!!

Visa lite medmänsklighet, tack.

Utanför Coop där jag bor brukar en äldre kvinna av östeuropeiskt ursprung sitta. Hon hälsar alltid vänligt hej hej men ber inte om något. I början gav jag ingenting av princip men allt efter att tiden gått och vi hälsar på varandra nästan dagligen har hon fått några kronor då och då och ett par bananer ibland. Det känns medmänskligt. Hon pratar ofta med Elton på sitt eget språk och han flörtar tillbaka. Kanske stillar jag mitt eget dåliga samvete också. Här går jag och handlar var och varannan dag medan hon sitter där timme ute och timme in för att få ihop till sitt levebröd. Jag tänker ofta att jag ska försöka prata med henne, höra om hennes historia, men det blir sällan mer än hälsningsfraserna.

Inte alla delar min syn. Idag när jag närmade mig entrén såg jag uppståndelse. En kraftig dam med rullator hötte med fingret mot kvinnan och att döma av en annan förbipasserande kvinnas reaktioner hade hon just uttryckt något riktigt nedlåtande. Om du bara visste vad hon drar runt med sa damen när jag var nästan framme. Och så har vi den senaste händelsen där en Hemköp-handlare vid Stigbergstorget hällde vatten över en tiggande kvinna. Som om hon var ohyra.

Det är inte oproblematiskt. Självklart ska man veta vad man gör när man ger pengar till en tiggare. Att som turist skänka pengar till fattiga barn kan ha direkt negativ inverkan, läs t.ex. den här texten. Men att tiggande romer i Göteborg tillhör organiserad brottslighet finns det inga belägg för. Det är extremt utsatta EU-medborgare som inte sett någon annan utväg än att söka lyckan i Sverige. Att det funkar bevittnar den strida strömmen av nyanlända människor om, men någon lycka handlar det knappast om med förnedring och hemlöshet.
Ett nationellt och ett EU-problem kan man argumentera, inte mitt problem. Ja, någonting måste hända. Så länge är det dock ingen som tvingar dig att skänka pengar eller ens en liten matbit som uppskattas lika mycket.

Men det minsta du kan göra är att visa respekt.

Så länge du och jag har fördomar lär förtrycket fortsätta

Den organiserade fascismen är på frammarch. Det vittnar den senaste tidens händelser om och att SD:s väljarstöd ökar är inte ett oberoende faktum. (Se GP:s kolumn häromdagen). Det är förfärligt, säger vi andra. Människors lika rätt och värde, är det så svårt att förstå?

Och samtidigt som vi fördömer extremismen glömmer vi bort att rannsaka oss själva. Jag vill gärna tänka att jag är fördomsfri men ändå ploppar tankarna upp ibland. Han ser lite farlig ut. Undra vad de har för förhållande? Vad bra att en svart person får komma till tals i frågan så att det perspektivet inte glöms bort.
Osv.

Jag döljer dessa fördomar väl, tror jag. Det är problematiskt för vi förstår inte alltid vad som är fördom och att acceptansen av en viss jargong eller vissa åsikter föder ytterligare fördomar. Normalisering.

Vi är många som är emot SD och många som fördömer extremismen. Men kanske berättar någon vid fikarummet en rolig historia innefattande ”en neger”? Skrattar vi artigt eller säger någon ifrån? (Har jag varit med om.) I all välmening och av nyfikenhet frågar vi kursaren med mörk hudfärg var hon kommer ifrån, du vet egentligen? Tog hon illa upp, nej det var verkligen inte meningen!

Kika på budskapen som studenter vid Oxford i England förmedlar, i initiativet I, too, Am Oxford. Hur rasifierade studenter känner sig förbisedda och nervärderade på universitetet. Förstå.

”If you don’t see race, how come we don’t see race in the admission statistics?”
”Oh you’re from Ghana. My cousins nanny is from Kenya.”
”My voice is NOT the voice of all black people.”

Förstå vilken daglig smygrasism som någon men annan hud- och hårfärg än den typiskt blonde svensken får stå ut med, ofta maskerad som intresse och okänslig nyfikenhet. Oförstånd gör att det slår fel. Tankarna på människors olikheter finns där hela tiden, förutom när det gäller. Då glömmer vi. Då ser vi bara de som ser ut som oss själva. Jag tror inte att det är för att folk är rasister. Jag tror det är för att fördomarna är så väl maskerade att de misstas för sanningar.

Är det då förvånande att extremism växer när förtrycket är så institutionaliserat att till och med de som är starkt emot utövar det?

Vad Lady Dahmer sa

Ang. Internationella kvinnodagen. Grattis alla kvinnor! Eller? I ett P3-klipp jag lyssnade på jämförde de det med att gratulera en HIV-smittad på Världs-AIDS-dagen. Så tänk dig för innan du firar. Samtidigt finns det ju ingen anledning att inte ta tillfället i akt att spendera dagen med andra smarta, kloka och vackra kvinnor, som jag gjorde.

Istället för att skriva vad jag tycker om detta hänvisar jag till bästa och coolaste feministbloggaren Lady Dahmer. Radikal absolut, men oj så bra (och obekväm).

20140309-130121.jpg

Hela krönikan finns här.

Dags att byta inställning

Blö jag är så trött! På all skit en hör om hela tiden. Rasism, homofobi och sexism. Maktmissbruk, hat och konflikter. Finns det ens hopp för mänskligheten liksom??? Det känns som att dessa vindar är väldigt starka nu, men jag vet inte. Kanske är det mina kanaler som är för ensidiga? Jag följer en del feministiska bloggar och sidor på Facebook där det visserligen skrivs klokt men också tas upp så mycket upprörande saker från vårt samhälle. Och här hemma tittar vi en hel del på kenyansk teve och det är så mycket negativt. De senaste dagarna har jag varit lite småsur och jag tror faktiskt en orsak till det är det negativa nyhetsintaget. Inte hälsosamt! Nu tänker jag därför aktivt titta efter de positiva nyheterna, för de finns ju där! Lite bränsle att sedan kunna hantera smörjan också, för jag tror inte det är bra att bli likgiltig och där riskerar jag annars att hamna.

Kärlek är kärlek, OK?

En sorglig dag för Uganda. Idag blev det så klart att det enligt the Anti Gay Bill är straffbart med livstids fängelse att vara homosexuell Det är skadligt och strider mot den afrikanska traditionen. Det är också kriminellt att inte rapportera någon som är homosexuell. Jag försöker tänka moget på detta och inte bara skrika idioter mördare!!!, sätta mig in i denna förtryckande majoritets huvuden, men det är svårt. Som om det varit enkelt att vara hbt-person i Uganda redan innan – de har hängts ut och för några år sedan mördades en aktivist om ni minns – eller någon annanstans i världen förresten. Det de håller på med i västvärlden, det verkar spännande. Eh precis.

I Kenya är homosexualitet också förbjudet men vad jag vet har det inte arbetats aktivt med detta ”brott”. De modiga som kommer ut straffas automatiskt ändå med utfrysning och fördomar. Och någon kritik mot Uganda är inte heller att räkna med precis, Kenyas makthavare är ju bundisar med Museveni och elak text censurerad. Tvärtom har debatten blossat upp: ska Kenya också ta i med hårdhandskarna? En demonstration hölls häromdagen där budskapet krasst var att det är slut med mänskligheten om homosexualitet tillåts. ?????

Det som är annorlunda är alltid skrämmande, men what’s up med allt detta hat? Vilket problem upplever dessa inskränkta hatande homofober själva? Vad är det som är skadligt annat än för homosexuella att undantränga sin verkliga identitet? Vad är oafrikanskt med att födas till att älska en annan människa? Kärlek folket, kärlek.

Briljanta Chimamanda Adichie skriver skarpsynt och från en afrikansk vinkel om den liknande situationen i Nigeria: Why can’t he be like everyone else?

Jag kallar mig feminist och det gör jag också för att min son ska få det bättre i framtiden

Jag har en son och jag planerar inte att uppfostra honom till att bli en ”hen” (vet inte ens vad det är). Det är svårt att komma ifrån att han är en pojke som en dag kommer att växa upp till att bli en man. Kanske också pappa eller make. Skulle det vara så att han i framtiden vill kallas hen så kommer jag självklart att acceptera det men till dess utgår jag ändå från att det inte är fallet. Men, jag vill låta honom vara ETT BARN så länge som möjligt och inte specifikt en pojke. Ett barn som får ha på sig, leka med och bli vad han vill oavsett vad andra finner lämpligt för en pojke. Jag vill också att han ska växa upp till en person som respekterar alla för den de är, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning och också själv bli bemött för den han är. Jag vill att han ska lära sig att ett nej är ett nej, att stå emot grupptryck och att han kan ha både kvinnliga och manliga förebilder. Men det kommer inte att bli enkelt.

Som förälder kan jag vara ett filter och en motpol mot det som samhället uttrycker, men aldrig skydda mitt barn fullt ut. Att det i Kenya dessutom är extremt patriarkalt och så gott som allt normavvikande inte är socialt accepterat gör inte saken bättre.

Men jag vet att vi inte är ensamma! Ni är många vettiga personer därute som kommer hjälpa oss att ge Elton sunda ideal och låta honom växa upp till en trygg och ödmjuk person.