Miraklet

Från det ena till det andra. Nu är det snart ett år sedan Elton blev till och jag måste säga att det har varit ett fantastiskt år. Men, jag slås ofta av tanken att jag inte tror att det är sant! Att det inte alls var E som låg därinne i magen och att jag inte alls har fött barn trots 14 timmar på förlossningsavdelningen och tre dagar på BB och att det kanske var storken som kom och lämnade en bebis på trappen? Så tittar jag på honom och tänker att Jo det är faktiskt MIN bebis, min egen lilla solskensbebis som till och med ser ut som mig. Ingen har lämnat bort honom och jag har närt honom ensam från att han var en liten mikroskopisk prick i livmodern och nu, en nästan sjukilos individ. Mitt lilla mirakel.

Jag är knäpp!

20131212-225346.jpg

Latmaskar

Jag kände mig hemskt trött igår kväll, nästan på gränsen att bli sjuk-trött. E somnade vid nio och jag släckte lampan klockan tio. Det blev en matpaus 01:30 fram till tre ungefär men redan då kändes det bättre och klockan sju till och med riktigt bra. Härligt med tidig morgon tänkte jag! Medan E sprattlade av sig lite i babygymmet åt jag frukost tillsammans med R och kollade Nyhetsmorgon. Men vad hände efter det?? Elton och jag gick och lade oss igen! Och somnade! Och vaknade alldeles nyss!

Vår tredje familjemedlem kommer tycka att vi är världens latmaskar som inte åstadkommit ett dugg när han kommer om en stund. Dags att lägga på ett kol…

Mammaeffekten?

Nu ska ni höra på! Jag har varit ute på löppass TRE GÅNGER den här veckan! Visst det blev någon gång då och då under senare delen av graviditeten (läs backintervaller i vecka 41+5..) men senast jag ägnade mig åt denna typ av aktivitet var i mars. Åh så bra det känns att vara tillbaka!

Idag blev det hela 55 minuter i godkänt tempo, något som dock skapade visst tumult hemma eftersom bebis som sov när jag stack iväg vaknade en stund senare och vägrade nappflaskan. Han skriker sällan men nu var han alldeles svettig och röd i ögonen när jag kom tillbaka stackarn. Det krävs alltså lite mer planering och tajming än tidigare men det går. (Tycker även synd om min sambo pappan som hjälplöst försökte trösta vår son. Inte lätt utan egen mjölkproduktion, tyvärr)

Nu väntar jag bara på den där omtalade mammaeffekten som det sägs att många elitidrottskvinnor som gör comeback efter graviditet upplever… Vilken rekordtid kan jag förvänta mig på Göteborgvarvet tro??

Soffan, fortsättning

Det kanske är till viss del förklaras av föregående inlägg – men vad jag har börjat kolla mycket på TV. Det har jag aldrig gjort tidigare. Men nu, nu är jag nästan eld och lågor när helgen kommit för att det är så mycket på TV?! När R är ute på galej och jag kvar hemma är jag liksom fullt nöjd när jag får sjunka ner i soffan med bebis och en skål glass. På spåret (förut var det Dobidoo..), Skavlan (som jag inte ens gillar), Så mycket bättre, the Kennedys (den här helgen), Allt för Sverige och så BRON. Bron, som mina tankar kretsat kring och jag drömt om på natten sen jag började kolla ikapp på SVT Play för några veckor sen. Igår satt jag här och bad till tjockteveguden att vår tegelsten skulle hålla ut hela kvällen (ibland störs min ro av att han plötsligt lägger av). Det gjorde han, men inte har jag fått sinnesro för det. Fy så nervkrypande det var.

20131125-202910.jpg

Detta skriver jag för övrigt med tummen och telefonen, från soffan.

Jag sitter i soffan

Med en liten bebis som ammar blir det mycket tid i soffan. Både vid matdags och emellan dessa tillfällen då jag också hamnar här för avkoppling, eller som nu, när herr E har somnat i min famn och inte gillar när jag rör på mig. Måste säga att det är höjden av mysighet även om jag just ikväll har haft det lite besvärligt.

Följande har upprepat sig ca fem gånger: (Det är sovdags, pyjamasen på och bebisen sömnig) E äter glupskt från bröstet men i takt med att ögonlocken faller ner övergår det till ett jämnt tuttande. Den nöjda bebisen sover och har gjort mig till napp. Försöker försiktigt komma loss, lyckas, men fridfullheten störs och han grimaserar och rör på sig men kommer snart till ro igen. Jag lägger försiktigt ner honom i sängen och han fortsätter sova. Puh. I kanske fem minuter, ja. Jag reser mig upp från soffan där jag återigen sjunkit ner och slappnat av, och möts av en flinande, ack så förförisk bebis som vill upp igen…

Några tips på det?

20131123-232048.jpg

Back to basics

Så kom han till slut, lille E, den 25:e september. Såklart den sötaste lille plutt en kunnat tänka sig med en stor svart kalufs, bruna ögon och liten propellerlock på hjässan. Det har hunnit gå ett tag och det nya livet sjunka in, men det som var så slående var hur allt fokus hamnade på det elementära, fundamentala. Det var back to basics. Lillen ska äta, sova och vara ren. Det ska jag helst också. Kombinera det och det blev plötsligt svårt. Därtill ska det tvättas, städas och handlas. Planering och förutseende. Oh en ledig stund – då kan jag diska! Bäst att jag vaknar nu så jag hinner duscha innan E behöver uppmärksamhet! För förutom ovan vill en ju ge kärlek, trygghet, ord och utveckling.

Men det går också och nu sitter jag här till slut och skriver – en extravagans. I det här livet blir tiden i lugnet så viktig. Andningsutrymme.

20131201-164136.jpg

Om de olika kropparnas fungerande och fördelar

Jag är en sån som har älskat att vara gravid. Lyckligtvis har jag varit förskonad från de många problem som en kan få under denna tid. Jovars, illamående och trött det var jag så det räckte och blev över. Men plötsligt, poff! var allt det borta och istället framträdde en behaglig, harmonisk känsla som liksom har funnits kvar där nästan hela tiden sedan dess. En sorts enorm motståndskraft till all kroppshets och ytliga prestationskrav dök upp, sötsuget försvann, hormontopparna jämnades ut. Gudars vad skönt att inte ha mens. Det har också varit skönt att alltid få förståelse för att en inte alltid vill följa med ut, att stanna hemma på kvällen är helt OK. Ni som känner mig vet ju att jag inte är jätteförtjust i att gå ut men det har ändå varit befriande att slippa stress kring detta eller känna sig tråkig. Mycket ligger nog (förutom den uteblivna menscykeln) i att fokus flyttats från mig själv, till någon annan. Någon som jag lånat ut skydd åt, som min kollega så fint uttryckte det, och som är helt beroende av mig. Varför då bry som om allt det andra, onödiga?

Nu på sluttampen känns det inte fullt så harmoniskt. Det är helt OK att ha sovmorgon varje dag, läsa bok, gå härliga promenader i höstluften osv. men rastlösheten är också där liksom längtan efter den lille plutten som ligger där inne och buffar. Men njut så länge det varar och jag kommer definitivt sakna min gravida kropp och tillstånd.

Så finns det några par saker som jag ser fram emot något otroligt:

  • Sova/ligga på mage. (Om jag kommer att få sova överhuvudtaget)
  • Ge mig ut på en riktigt härlig löprunda (Om jag kommer att läka ordentligt och vågar gå ifrån den lille plutten)
  • KUNNA KNYTA SKOSNÖRENA SJÄLV UTAN ATT DRABBAS AV AKUT SYREBRIST

Oh vad jag kan drömma om detta.

Det börjar närma sig

Vi har kommit en lång väg. Från Kenya och stora beslut via uppehållstillståndsprocess och frenetiskt ogivande bostadssökande till att vara på plats i Sverige båda två, med växande lilla buffen i magen och idag jobbade jag sista planerade dagen på länge. Från och med nu kommer det stå ”Dear sender, thank you for your email. However, I’m on maternity leave and will not reply.” i autosvaret när någon försöker komma i kontakt på jobbet. Wow, det känns konstigt. Vila i väntan på bebisen som kan titta ut när som helst (eller kanske om flera veckor) börjar nu. Jag ska bli mamma. Wow.