Koskit och körsbärsblomster

Nu sitter jag på ett tåg från Skövde till Stockholm och blickar ut över ett galet vackert landskap. Tydligen kom våren med buller och bång den här veckan. Vilken tur jag hade som prickade in just den för jobb i Sverige!

Jag hade workshop och långa planeringsmöten de första dagarna och kombinerade med kompispromenad, löpning och allmän återhämtning på kvällarna. Det har som sagt varit väldigt intensivt på sistone, mer än jag mår bra av, och då är det guld värt med en löprunda i kvällssol längs med vatten och med doften av nyutslagna löv blandat med grillos i luften. I onsdags åkte jag vidare till Schlätta. Där luktade det gödsel när jag kom av tåget och våren var om möjligt ännu mer närvarande. Körsbärsträd längs hela vägen ”hem”, fågelkvitter och råmande kor till morgonkaffet. Jag fortsatte visserligen att jobba, men blev också ompysslad av snälla föräldrar, åt god mat och tog en kvällscykeltur längs vad som här kallas för världens vackraste väg. Kan nog vara benägen att hålla med.

Imorgon blir det barndop och sedan ska jag sätta mig på planet hem till mina små igen. Om jag längtar? Som jag längtar!

En lördag som jag gillar den

Jag kan ju lika gärna fortsätta när jag har börjat. Alla tre minderåriga i familjen sover och jag sitter ensam i soffan med en kopp citron- och ingefärste med en nypa moringa i (min preferens istället för ett glas vin) i ny kopp inköpt från Etiopien i veckan. Jag älskar ju Etiopien så det känns oväntat bra att ha ett litet token därifrån hemma nu. Blickar ut över vardagsrumsgolvets kaos och känner att näe, det bekommer mig faktiskt inte det minsta.

Om någon undrar vad alla plastflaskorna handlar om så är det ett projekt B har i läxa till på måndag – att göra en recycling bin av återvunnet material. En läxa helt i min smak, men inte det enklaste att få till när ens lillebror är 1,5 och ganska ”rough” so to speak…

På schemat den här veckan var arbete i Hargeisa (Somaliland/norra Somalia) och i Addis Abeba (Etiopien) vilket var fantastiskt roligt och energigivande. Anledningen till det första var relaterat till vårt program SSBP. Jag uppskattar dessa avbrotten i vardagen och blir också varje gång påmind om vilken otroligt spännande region jag jobbar i.En marknadsgata i centrala Hargeisa på väg till ett möte.

Det växer så det knakar i Addis, huvudstaden i ett av världens snabbast växande länder.

Annars då? Är sjukt nöjd över dagens ”lång”pass på 9km. Kanske kan jag hitta tillbaka till gamla löprutiner snart. Och kvällen var fin i riktig lördagsmysstil med pizza, familjefilm och så blev det chokladpudding till efterrätt. Det är de små stunderna som räknas.

Det där med att blogga

Någon gång emellanåt, säg vartannat var tredje år, får jag ett infall att blogga. Ja, det visar ju statistiken om man tittar igenom mitt arkiv. Jag önskar att jag hade energin att hålla kvar vid det mer regelbundet. Med tanke på att jag började redan 2006 första gången hade en ju kunnat vara etablerad och framgångsrik vid det här laget…. Nåja, låt oss vara realistiska. Men att skriva har alltid varit naturligt, liksom förlösande, för mig och jag hoppas att jag kommer att hitta tillbaka till det någon gång i livet när vardagen är lite mindre hektisk. Tills vidare känner vi oss nöjda över att vara tillbaka här för en liten stund i alla fall.

Det har varit en ganska tuff början på året med prestationskrav och resor i jobbet utöver att ta hand om de tre små med allt som det innebär. Det är en liten apparat varje dag med rutiner och olika viljor och läxor och syskonkärlek etc etc. Jag har dessutom haft extremt dålig rutin på träningen vilket inte precis bidragit till att det har fungerat bättre utan huvudet har bara snurrat på högvarv utan att få ett avbrott, såsom träning funkar för mig. Men nu är jag på gång igen. Ibland upplever jag att det bara handlar om att ”ta sig i kragen”. Sätta gränser, acceptera att det är ok att sätta sig själv först och skapa tid för det som en mår bra av, i mitt fall i första hand att regelbundet träna. Och då kommer mycket på köpet. Enklare sagt än gjort förstås men nu har jag gjort det och det har inneburit underverk för mitt humör och tålamod med barnen samt för stresshanteringen. Kanske till och med för blogginspirationen? Det känns som att det är klart mer energi i livet nu helt enkelt.

Det känns fel att skriva något utan att inkludera en rad om Aviciis bortgång. Så sorgligt och tragiskt, och ofattbart när det handlar om en så ung människa. Tänker på honom och de anhöriga och också på en släkting som nyligen gick bort som jag tyckte väldigt mycket om. Att livet ska vara så skört. Vi måste ta tillvara på varje dag tillsammans.

En liten speciell stund i livet

Plötsligt händer det! Ett blogginlägg. Familjen sover fortfarande denna söndagsmorgon men jag är vaken. Dricker halvtaskigt kaffe och äter äggmacka med kaviar, trots att vi är i Kenya. Och känner mig så harmonisk, att det bubblar lite inuti. Det är en känsla jag inte känt på länge. Underskottet av egentid har varit stort och vardagen har bara snurrat på utan tid för eftertanke och att drömmar har fått fäste. Men så plötsligt kom den här helgen, efter en bra jobbvecka, och blev alldeles underbar i sin enkelhet. Igår storstädade jag medan Elton sov och putsade noggrant bort små små irritationer som trängt på och hindrat trivseln att få plats. Ordnade, sorterade och städade ut. När han vaknade busade och gosade vi och det verkade som att mitt lilla barn var lika harmonisk som jag. På kvällen, när huset sov igen och jag för en gång skull inte kände trött- och mattheten komma krypande med en gång satt jag ensam uppe med en kopp kamomillte länge. Sjönk in i googles förtrollade värld och research om något jag skulle vilja göra, tillät drömmen att komma fram och funderade på vad som krävs och hur jag skulle få livet att fungera för att göra detta. Framtiden. Och så klippte och fixade jag med framkallade fotografier. Ramade in och antecknade. Dåtiden. Som någon vis person har sagt är det de små stunderna av lycka som gör livet. Idag var verkligen en sådan stund och vem visste att en ensam lördagkväll i sin egen lilla värld kunde kännas så speciell?

Nervositeten

Tusan vad svårt det skulle vara att kombinera heltidsjobb och barn med en blogg. Eller så är det inte särskilt förvånande. När E är vaken går det knappt att ha framme telefonen eller datorn eftersom han kommer och försöker ta över. Och när han har gått och lagt sig brukar jag somna i soffan. Det är nog generellt så att jag inte tycker att tiden räcker till. Träning, vänner, utflykter, egentid, samhällsengagemang och allt det andra. Work life balance kallas det visst.

Nu var det inte det jag skulle skriva egentligen. För jag vill ju ändå hålla bloggen igång. Nej, jag skulle kommentera valet, avlägset som det visserligen känns här i Kenya men ändå så angeläget. Förra veckan åkte jag röstbussen från kontoret till Sveriges ambassad i Nairobi och lade min röst. Idag var jag bjuden på valvaka men tackade nej. Jag vågar inte. Skulle vara tvungen att sitta bakom en fåtölj och kika fram då och då för att få en glimt av siffrorna. Huu det känns som det kan gå hur bra som helst eller åt skogen. Sen är det ganska sent också, vi ligger ju en timme före här. Får se om jag vågar gå in på svensk media imorgon bitti när jag loggat på datorn på jobbet.

Jag började skriva en text förra veckan om hur jag tänkt inför resan till ambassaden men det känns passé nu. Jag får bara hoppas att vi var många, många som röstade med hjärtat. Inte av missnöje eller mot andra människor, utan för ett mer öppet, jämställt och grönt Sverige. Ett Sverige i världen där världen finns i Sverige.

UnderbaraClara skrev den här texten på temat #i mitt Sverige. Jag håller med om så mycket.

This is Africa

Gokvällens! Äntligen fungerar min telefon som den ska och jag kan skriva några rader här på bloggy. Förlitar mig helt på 3G än så länge eftersom vi inte ordnat wi-fi hemma i nya läggan ännu. Mitt telefonkort hade såklart inaktiverats efter året i Sverige och det skulle visa sig att det krävdes så lite som fyra besök hos Safaricom med idel motstridiga besked för att få det att fungera igen. TIA, This Is Africa skulle jag kunna skriva då, ett uttryck som ofta används av västerlänningar när saker och ting inte riktigt fungerar som de ska, lite sämre eller knasigare än en förväntar sig. Men det känns ofta nedvärderande och där vill jag helst inte hamna. Vad hade jag tänkt mig egentligen, det här är ju Afrika. För det första är vi i Kenya, inte det stora landet Afrika, och för det andra borde man väl förvänta sig att det ska vara annorlunda när man är någon annanstans än hemma? Det är liksom det som är charmen med att vara här, även om det absolut är frustrerande ibland.

Anyways, det var irriterande ett tag men nu är problemet löst. Chansen finns för tätare uppdateringar! Vi har dock en mycket energisk 9-månaders och en mer eller mindre tom lägenhet som behöver fyllas här. Fullt upp alltså. Lite väl tycker jag, jag riktigt suktar efter lugn och ro och att göra något roligt. Vi får se vad helgen kan erbjuda! Här i Afrika 🙂

Happy midsommer önskar glad mamma som äter barnglassen och reserverat barn utan glass men med blomsterhatt!

20140620-202353-73433478.jpg

20140620-202349-73429825.jpg

20140620-202351-73431807.jpg

Säg hej till årets fröken disträ

Jag glömmer att ta med bankkortet till affären men slår in pinkoden till det i portlåset, sätter på mig tröjan ut och in, ställer mig mitt ivägen med barnvagnen, backar in i folk och hör inte när de talar till mig. Senast var på babyrytmiken vid en sång där en nalle går från barn till barn och mamman säger barnets namn. När det var vår tur glömde jag att säga Elton och satt bara där och visade honom nallen medan de andra väntade. Sjöng med i de övriga stroferna men uppenbart utan att lyssna på orden. Jag kände mig så pinsam, även om det troligtvis är i ett sådant forum som mest förståelse för disträ småbarnsföräldrar finns.

Amningshjärna kallas det. Men ammat har jag gjort i sju månader och nu, när jag faktiskt gör det mindre, har tillståndet förvärrats! Kanske har min hjärnkapacitet blivit mindre??! Hjälp!! Snälla låt det ej vara permanent.

20140501-095138.jpg

Natti natti

20140405-204509.jpg
Ikväll e de bara vi två. Han till höger där och jag. Han sussar redan sött och inom väldigt få minuter kommer jag att göra det också. Hmm ska vi se..klockan är 20:47. Är helt slut! Har inte gjort nånting idag!

Trevlig kväll/ god natt beroende på vad ni gör!