En eftermiddag hos Alice

Här om veckan var jag hos min vän Alice i Kibera. Hon är sömmerska och driver en liten butik där. Denna dag fick jag extraknäcka lite under tiden som Elton tog en tupplur. Det var verkligen en jättefin eftermiddag. Ni vet sådär när man bara är, ingen prestige eller stress, utan bara glädje här och nu.Extraknäck i Kibera

Jag fick försluta små förpackningar med smågodis som Alice säljer. Jag beställde också nya kuddforal till soffan.

11997122_10153509642951233_1621281427_n

Jag fick leveransen igår och titta vad bra det blev! Lite mindre bra blev nog klänningen som hon ville överraska mig med.12025393_10153509643286233_1667798324_n

Eller det kanske bara är jag?

11999972_10153509738906233_1972618683_n

Såhär fina har i alla fall  klänningarna som Alice har sytt upp för mig tidigare varit!

Kommer nog aldrig bli en storbloggare

Utmaningen Blogg 100 delat på två tog ju slut igår. Facit: 25 inlägg under hundra dagar, hälften så många som tanken var att det skulle bli. Men var fjärde dag är inte så illa heller tycker jag, och jag konstaterar samtidigt att det blir som bäst när inspirationen (och tiden) finns där, utan ”tvånget” att skriva. Förhoppningen framöver är att inläggen ska komma någorlunda regelbundet, trots eventuellt taskig internetuppkoppling i Kenya och ett livligt barn som ständigt är ute på nya busuppdrag.. Hoppas ni vill fortsätta att följa med!

Veckans låt! MOG ft Kamlesh – Chini Ya Maji

Jag kan ju bjuda på en veckans låt också! Nån sorts hipp gospel från Kenya, oklart vad de sjunger förutom ”under vatten” men jag gillar’t. Det är ju alltid dans i afrikanska musikvideos men här har vi besparats de nakna kropparna och rumpfokuset. Bara härlig dans oavsett vem du är! (Okej okej, vi är i kyrkan men ändå!)

Vill man ha nakna kroppar kan jag annars rekommendera denna: Nishike med Sauti Sol, trendsång NUMMER ETT i +254 just nu. Hehe… (”Nishike” betyder ”touch me”). Ja jag vet, vad säger feministen om detta? Än har vi en lång väg att gå.

Lite opepp och ett boktips

Hej finisar!
Senaste inlägget var i lördags. Nu är det fredag. Inget varannandagsbloggande precis men ni har nog vant er vid det här laget. Jag är inne i en liten svacka. Väldigt trött, opepp och många tankar i huvudet. Och så känns det som om jag har fått en förkylning på ögonen, typ, och pallar knappt titta på en skärm. Konstigt. Men det ska nog vända det också!

Så länge kan jag tipsa om en bok jag precis har läst ut: Innan floden tar oss av Helena Thorfinn.

Om Bangladesh. Mötet mellan fattiga och rika världar. Diplomatkvarteren och slummen, textilarbetare. Kulturkrockar. Bistånd och korruption. De ständiga frågorna som kommer när man jobbar i en internationell miljö där klyftan mellan de som har och de som inte har är enorm. Och hur man då rättfärdigar sitt eget handlande och hur man ibland slår bort blicken. Att det som är rätt inte alltid är rätt och det som är fel inte alltid är fel. Rekommenderas!

Hade lika gärna kunnat vara i Kenya och mitt eget liv där. Ett inlägg på det temat kommer så småningom.

Nu ska jag försöka ta mig utomhus. Solen har ju äntligen spruckit igenom igen och här håller det inte att ligga och uggla!

Hello hej från spårvagn nummer 6

Jag är lite effektiv och bloggar på spårvagnen hem. Har nämligen varit på löpardate i Änggården – så otroligt fint, härligt och trevligt! Vi sprang ju i pratfart, bästa farten, även om det såklart är skönt att ta ut sig så man spyr ibland också… Det räckte med råge för att väcka mig ur min trötta dvala jag haft de senaste dagarna. Och vitsipporna har slagit ut, kan ni fatta!

Vad mer hade jag på hjärtat denna dag? Inte så mycket faktiskt. Vi lunkar på i vårsolen. Upptäcker nya promenadstråk – till exempel Lindholmen Eriksberg. Grejar inför flytten. Introducerar E till mat. (Därav allt kladd och mat på golvet i köket.) Och sånt.

Nej, nu är jag nästan framme hos denna!

20140403-182401.jpg
Fashion baby, hehe

Tjohej!

Att ta igen det som förlorats och underhålla det som finns

Tjolahopp!
Det är söndagkväll. Lamporna släckta och liten bebis Torstensson O påväg att somna. Den här helgen har vi umgåtts med min finaste käraste bror tillika Eltons morbror (tycker fortfarande det känns speciellt att referera till alla släktingar, nära och kära med deras förhållande till E) som var på besök från Skåneland. Ordentliga middagar, långa frukostar, promenader, fika, konversationer, häng och bara vara. Och icke att förglömma en lättare utgång igår kväll, något vi bara gör vart fjärde år ungefär enligt statistiken. En olympiad mellan varje tillfälle.

20140323-220333.jpg

Under mina snart nio månader i Sverige, i Göteborg har jag insett hur mycket jag faktiskt har tappat under mina år ”i exil”, på annan ort, i andra länder. Jag tror inte riktigt att jag har förstått det tidigare. Även om de som står mig nära har funnits där hela tiden, vissa tillkommit och några gått, har det många gånger gått lång tid mellan gångerna vi hörts. Vänskapen består men nyanserna riskerar att bli färre och man gradvis bli nya människor utan att riktigt märka det. De är nog så det är i livets olika stadier och utvecklingar, men att inse det smärtar.

Se på min bror och jag, de senaste tio åren har vi lärt oss flyga själva med egna små ryggsäckar där livets erfarenheter hamnar, trots att vi kom från samma ställe. Vi känner varandra så väl men det är också mycket i våra liv som vi inte känner till; människor, platser. De små detaljerna som bygger upp det. Som upptagna personer med jobb, sidoprojekt, snurrande vardag som dessutom levs i olika världsdelar blir det liksom inte att man hörs hela tiden. Ibland blir det ofta, ibland mer sällan. Lägg där till många andra relationer att bevara och det är kanske förståeligt att det händer. Håller ni med?

Oavsett om avståndet är långt eller kort finns nog risken att livet delar på oss, men just nu är jag tacksam att jag har haft chansen att ta igen lite av det jag tappat. En promenad mitt i en stressig vecka, en lunch, en middag face to face då och då gör så mycket. Plötsligt har man hittat tillbaka.

Och jag önskar så gärna att det nästa gång inte händer igen, tror att jag har lärt mig något så att det inte behöver göra det.

Energin är påfylld inför nya veckan

Ny vecka! Samma goda humör! Idag kör vi storstädning och -handling. Behövs kan jag tala om. Klämmer en ihop tre personer i en etta blir det både smutsigt och tomt i kylskåpet rekordsnabbt. Bryter av fint mot helgen som spenderades söderut hos gamlafarmor och -farfar. Så himla mysigt. Godaste maten, massa fika, promenad & löptur och så lite OS på TV förstås. Och alltså, min lilla bebis sov tolv (12) timmar varje natt och ändå låg jag en hel del på soffan och gäspade. Zzzzz. Men vilken härlig helg!

20140210-131101.jpg Vi hade hjälp att putta vagnen. Tyckte Elton var bra.

20140210-132435.jpgAllt ska in i munnen nuförtiden.

De ljuva grubblerierna

Idag vaknade jag upp så lycklig och nästan löjligt hoppfull inför framtiden. Elton fick smaka lite på min gröt (han blir ju fyra månader på lördag) och jag ba ”ååååh vad det ska bli kul när han äter riktig mat!”. Anledningen till detta sinnestillstånd kan vara att vi bokade biljetter till Kenya igår och det är möjligt att börja planera på riktigt.

Under de första månaderna som förälder ägnade jag många vakna nattetimmar åt drömmar och grubblerier. Först mysiga drömmar om framtiden och sedan en gradvis övergång till grubbel; tänk om…tänk om…. Men nu verkar de positiva tankarna vara tillbaka! Hur fint vi ska bo, vilka resor vi ska åka på tillsammans… Det ska bli så roligt att vara där som familj ett tag och låta Elton bekanta sig med den andra delen av sin släkt.

Efter midsommar bär det av men innan dess väntar förstås fina månader i Sverige. Härligt!