Eltons garderob

Blondinbella berättar hur nyfödde sonen Gillis garderob ser ut. Hon väljer helst harmoniska färger som blått och grått och väljer bort neongrönt och tusen tryck. Vad olika man kan va, tänker jag då! Själv gillar jag varma, ”skrikiga” färger bäst och gärna bodies med motiv från t.ex. den afrikanska savannen. Med fördel köpt på loppis eller Myrorna. Här är ett urval:

20131202-144653.jpg

20131202-144730.jpg

Vill dock betona att jag tycker lille E är fin i allt och inte lägger så himla stor vikt vid vad han har på sig 🙂

Hallå bloggen!

Det är nog inte så många som är kvar här, och det är förståeligt. Händer ju inte så mycket precis. Desto mer har hänt i verkligheten och jag har en känsla att jag kommer blogga mer om ett tag, kanske med start om några månader eller så. Senaste blogginlägg var alltså den 6:e januari, och sedan dess har:

  • En, tror jag, livsomvändande positiv nyhet dimpt ner. 🙂
  • Mor & far varit på besök och tillsammans med dem var vi i både Nakuru och Mombasa.
  • Jag förlängt mitt jobbkontrakt men R & jag också beslutat oss att flytta till Sverige i juli, om alla papper ordnar sig. För ett tag är tanken, men det är ju svårt att förutspå framtiden.
  • Påsk spenderats i Rwanda – vackert, enastående land!
  • Jag flugit till Sverige och tillbaka under en och samma vecka. Ändamålet var en givande consulting-kurs i Stockholm, samt trevliga möten med nära och kära.
  • Flera lördagar spenderats på KCE i Kibera som jag hjälper hålla ordning på ekonomin. Härliga personer man träffar där!
  • Mycket tid gått åt till att tänka och fundera på framtiden och längta in i den…

Bästa Wayo Wayo junior

Wayo Wayo Junior är dansgruppen med barn och ungdomar från Kibera, de flesta från slummen, som min vän Monica tränar. De är bäst, helt underbara och när jag filmade det här började jag gråta. Tyvärr kapade jag i mitten när dansen och jublet kom igång men efter att de har upprätt på en av Kenyas största scener på lördag nästa vecka kommer det! Mer om Wayo på facebook: Wayo Wayo Africa.

Höstkänslor

Jag sitter i soffan och äter glass och fick för mig att jag kanske skulle skriva några rader på min övergivna blogg! Det spöregnar utomhus och är becksvart. Känns som mörkaste hösten. Håkan Hellström lyssnar jag på också, lagom svenskt. Snart blir det nog en kopp te.

Men det är fortfarande Kenya jag befinner mig. I lördags morse satt jag barbent på balkongen, åt frukost och höll på att bränna mig på några minuter. Det är bara regnen som har kommit nu, långa regnperioden. Det vräker ner och floder av brunt vatten forsar fram på gatorna men så spricker det upp och blir varmt emellanåt också. Jag gillar det, trots höstkänslan och även om jag saknar svenska våren enormt.

Den som var lite uppmärksam läste soffa och balkong. Soffa och balkong? Det stämmer – det har jag inte haft tidigare. Förra veckan flyttade jag dock till en ny lägenhet med en hel del bra faciliteter såsom möbler och pålitligt varmvatten! Jag har nu en ordentlig säng, två balkonger varav en vätter ut mot presidentens bakgård, utsikt över Mt Kenya från sovrummet klara morgnar samt en matatu på vägen utanför som tar mig till jobbet på ynka 15 min! Vi var tvungna att flytta ut från huset men jag nu har jag fått två trevliga amerikanskor till flatmates istället.

Det har varit ett par ganska intensiva senaste månader med bland annat jobbresor till både Etiopien och Sverige, men nu är det lite lugnare igen och jag har ju till och med fått ron att skriva detta. Det kommer nog även fortsättningsvis att bli sporadiska inlägg, men kika gärna in ofta ändå 🙂

Tillbaka i värmen saknar kylan

Ytterligare en månad med radioskugga. Jag har varit i Sverige i alla fall, det vet ni. Nu är jag tillbaka i Kenyatta land och yrvaken efter en natt med ickesömn på flygplanet och sedan några timmar djupsömn som kompensation i min sägn trots att det att det är galet fint väder ute. Krypande känsla av ångest, varför kunde jag inte ha stannat lite längre i Sverige? Klassisk känsla när man måste resa ifrån värme och gemenskap och hamnar ensam i den nya miljön där allt är redan är bekant. Blir nog bättre snart. Tur att det finns 0,8 kg lösgodis att dämpa det hela med 😉 Nu ska jag duscha av mig 12 timmar på resande fot och göra mig nyårsfin – försöker återkomma med mer positiva vibbar om en stund!

Andrum

Sverige är helt fantastiskt vackert ibland. Där vi bodde förut hörde man motorvägen hela tiden. Här hör man mest råmande kor. Det är skönt andrum innan och efter stormen, även om de senaste dagarna också har varit väldigt intensiva. Packningen är hur som helst nästan helt på plats och läget under kontroll. Tänk att jag om mindre än ett dygn är uppe i luften på väg mot Afrika igen…

Vill passa på att tacka för de fina examenspresenterna; stöd till Afrikas barn, pengar, kokbok och framför allt min nya solar powered charger för mobiltelefoner och kameror! Så bra!! Recension kommer om den 🙂

Nu blir det en löprunda runt sjön för att ge lite lindring till resfeberklumpen i magen…

Lever drömmen

Mina föräldrar ska snart flytta. Därför har jag städat och röjt bland mina gamla saker i föräldrahemmet och grävt fram nästan två decennium av minnen, både sådant jag kommer ihåg och sådant som jag nu blivit påmind om. Bland en massa papper från högstadiet hittade jag ett brev till mig själv. Det är visserligen tydligt att jag har utvecklats mycket sedan den tiden men brevet fick mig att fundera på var jag befinner mig idag.

I brevet stod att jag om 10 år skulle bo i en stor stad med min pojkvän, ha rest världen runt, pluggat utomlands och volontärarbetat i Afrika. Jag är nu 25 år gammal och med facit i hand kan jag säga att jag har upplevt och gjort mycket av det som jag som 16-åring trodde att jag skulle göra. Jag har snart en civilingenjörsexamen (något jag iofs inte hade tippat), pratar flytande franska, har bott utomlands i tre omgångar varav två för studier och en för volontärarbete. I Afrika. Jag har visserligen ingen pojkvän men har varit sambo, och jag har både blivit sårad och sårat någon annan. Efter både framgångar och motgångar har jag kommit till en punkt där jag trivs med mig själv och vet att jag som stark och ensam individ har potential att åstadkomma precis vad jag vill. Utifrån en betydligt yngre Julias perspektiv lever jag nu drömmen, och tar jag ett steg tillbaka kan jag hålla med om det. Jag är kanske inte lycklig varenda dag, men drömmen, den lever jag fanimej. Till Afrika är jag dessutom snart på väg tillbaka, för att göra något jag aldrig hade kunnat föreställa mig för 10 år sedan. Det är häftigt hur man för varje steg höjer ribban för vad man tror att man klarar av, och vågar satsa.

Nu när jag har gjort allt det där inser jag dock att det är dags att sätta upp nya mål, vilket inte är helt enkelt. Utanför skolans värld och dess på något sätt uppsatta ramar är jag helt fri. Det jag vet är att jag vill utvecklas. Gärna ha en familj en dag, men det är svårt att planera för. Enklare att bestämma sig för att genomföra en svensk klassiker. Men vad mer?

Därför ska jag nu skriva ett brev till mig själv. Ett brev som jag kanske kan hitta i flyttlasset om 10 år till — ja vem vet var. Ett brev som förhoppningsvis får mig att inse att jag lever drömmen, då också.