Sedan skriver hon: Jag förstår mycket väl att en del människor deppar ihop när de ser denna utveckling. Men personligen tycker jag det är bättre och mer konstruktivt att se till möjligheter.

Så tycker ju jag också. Men vad tusan, har inte vi pratat om det här så många gånger förut? Att det är så mycket bättre med miljövänliga lösningar? Varför glömmer vi då bara bort och fortsätter med våra liv som vanligt? Möjligtivis ändrar vi någon liten detalj här eller där eller köper en plattare TV, bränslesnålare bil.

Eller räcker det? Räcker det att vi väntar på att något större ska komma och rädda oss? Det kanske bara är jag som överreagerar? Det vore ju oerhört bekvämt i alla fall när väldigt få faktiskt är beredda att kompromissa bort bitar av den personliga komforten för att rädda vår planet!

Men det är fortfarande Kenya jag befinner mig. I lördags morse satt jag barbent på balkongen, åt frukost och höll på att bränna mig på några minuter. Det är bara regnen som har kommit nu, långa regnperioden. Det vräker ner och floder av brunt vatten forsar fram på gatorna men så spricker det upp och blir varmt emellanåt också. Jag gillar det, trots höstkänslan och även om jag saknar svenska våren enormt.

Den som var lite uppmärksam läste soffa och balkong. Soffa och balkong? Det stämmer – det har jag inte haft tidigare. Förra veckan flyttade jag dock till en ny lägenhet med en hel del bra faciliteter såsom möbler och pålitligt varmvatten! Jag har nu en ordentlig säng, två balkonger varav en vätter ut mot presidentens bakgård, utsikt över Mt Kenya från sovrummet klara morgnar samt en matatu på vägen utanför som tar mig till jobbet på ynka 15 min! Vi var tvungna att flytta ut från huset men jag nu har jag fått två trevliga amerikanskor till flatmates istället.

Det har varit ett par ganska intensiva senaste månader med bland annat jobbresor till både Etiopien och Sverige, men nu är det lite lugnare igen och jag har ju till och med fått ron att skriva detta. Det kommer nog även fortsättningsvis att bli sporadiska inlägg, men kika gärna in ofta ändå

Man kan ju inte annat än älska teknik!!

Jag har provat en ny och riktigt kul grej: att få besök från Sverige! Den skulle jag vilja rekommendera till er. Eller det jag vill rekommendera är såklart en resa till Kenya, vilket kommer att resultera i något väldigt trevligt för både er och mig.

De senaste 2,5 veckorna hade jag och Östafrika besök från Sverige. Cajo och Sven kom en tidig fredagmorgon, alldeles lagom för att hinna landa innan en eminent helg med allt det bästa Nairobi har att erbjuda en vinter som denna; barbeque i trädgården, marknader, helgdag i Kibera i gassande sol inkluderande den sedvanliga, mest underbara dansklassen, öl och dans med mycket höft på lokal klubb, och lite därtill. Medan jag jobbade i veckan därpå åkte de till Mombasa, de vita stränderna och färsk grillad fisk, varefter vi denna helgen möttes upp i Kampala, Ugandas huvudstad. Där var det varmt, kaotiskt och ännu mer Afrika än i svalare och något mer utvecklade Nairobi. Eftersom min kamera tyvärr har gått sönder kan jag inte visa er hur fint det var på bild, men istället hänvisar jag er till Cajos reseblogg. Nu är de tillbaka i Sverige och jag är ganska säker på att de längtar tillbaka.

Hör av dig om du är intresserad av en liknande resa. Jag kommer att bli gladast i världen, för det jag saknar mest här nere är mina fina vänner och familj i Sverige.

Ps. Lovar att inte felboka er på bussen så att ni hamnar i Mbale i Kenya när ni egentligen är på väg till Mbale i Uganda denna gång ds.

På jobbet fick jag tårta med grädde och jordgubbar, och på kvällen hade jag bjudit in till middag hemma i huset.  För att kunna äta åtminstone hyfsat tidigt (halv nio – nio) hade jag gett olika tider till gästerna. De värsta ”kenyan timers” hade jag sagt 18:30 till. De kom runt 22… men då hade vi redan börjat äta supergod kyckling som grillats i trädgården. Maten följdes av trevligheter ute i den ljumma luften enligt nedan:

Mera tårta
Dans!

Vattenbad! I Kenya är det nämligen tradition att hälla vatten över den som fyller år. Det blev jag påmind om när jag som minst anande blev dränkt med en spann med vatten!

På det hela taget en toppendag med mina fina vänner och kollegor här! För att betyget skulle komma upp i 5 hade dock ni där hemma varit tvungna att vara här och komma med frukost på sängen!

Nog för att jag fortfarande går förbi tiggande, gravt handikappade människor varje dag och träffar många människor vars liv inte har varit nära på lika enkelt som mitt eget, utan att skänka ett öre eller må avsevärt dåligt. Ibland kan jag också bli upprörd på hur man liksom bara förutsätter att någon ska komma som en Messias och lösa alla problem, det kommer jag nog till i ett annat inlägg. Men jag känner det allt oftare; att jag måste hjälpa till mer. Jag har svårare att ignorera barn på gatan som ber om en slant, trots att jag ser deras mödrar längre bort och jag inte vill lära dem att tigga eller att vita människor är gjorda av pengar. Jag grät nästan en skvätt idag när jag läste om en kvinna som födde tvillingar på gatan, vars pappa bedragit henne och dessutom gjort henne HIV-positiv. Och när jag gick hem från jobbet blev jag närmad av en somalisk 23-årig flykting som kommit till Nairobi för att söka ett bättre liv, men överallt nekades hjälp – hos UNHCR, i moskén – för att han var en vuxen man. Hans mamma och sju syskon var kvar i flyktinglägret Dadaab och det enda han ville nu var att åka tillbaka dit. Jag gav honom 2000 shilling för att kunna köpa en biljett och min mailadress, trots att jag inte har en aning om han talade sanning.  Men vad gör egentligen det? Det drabbar troligtvis ingen rik… Han kysste min hand och sade att han var lycklig idag.

Samtidigt som det känns bra att inte känna sig som en människa gjord av sten är det frustrerande att inte kunna åstadkomma något i större skala. Ett annat nyårslöfte jag har i år är därför att starta mitt eget projekt.

Peppa mig om jag tappar hoppet.

Gott nytt år också vänner!