Sverige finns i världen och världen finns i Sverige.

Det är allvar nu. Det går inte längre att låtsas som att de främlingsfientliga vindarna inte blåser. Rasismen har blivit allt mer rumsren och närvarande. Som om vi levde i ett historielöst samhälle lär vi oss inte av det som varit. Men äntligen känns det också som att motkrafterna är starka. Vi vänder rasismen ryggen. Vi röstar för feminism och humanism. Vi hälsar nya svenskar välkomna. Vi visar värme och kärlek och står upp för allas lika rätt och värde i de svåra stunderna. Det som händer är obehagligt och jag känner mig så liten och hjälplös, men ljuset finns där också.

Ikväll lyssnade jag på Jan Eliassons nationaldagstal. Det berörde mig och jag hoppas innerligt att vi var många som lyssnade. Med kopplingar till historien och till samtiden förklarade han att vi inte kan ta fred och demokrati för givet, att vi alla har ett gemensamt ansvar att upprätthålla den. Och att Sverige finns i världen, världen finns i Sverige. Det som är bra för världen är bra för Sverige, och vice versa. Enkla, viktiga och till synes självklara ord, men att vi inser det är långt ifrån alltid självklart.

En länk till talet finns här.

Overload

Jäklar vad mycket det har varit det senaste. Det har varit allehanda papper som ska hanteras och skickas in, vaccinationer som ska tas, saker som ska inhandlas och rätas ut, en lägenhet som ska tömmas och städas och bohaget i den flyttas, och man ba hallå vad är det med all denna disk som hela tiden ska diskas? Så förstås har det varit allt kul där jag försökt hinna träffa alla vänner så mycket som det bara går. Och liten Elton. Som är överallt hela tiden och vaken en del på natten igen. Eftersom han, vår älskade lille plutt, ser till att all tid redan är sysselsatt blir det liksom att bolla allting samtidigt och göra det som inte hinns med på första bästa lugna stund när han har somnat, fastän att vi är två normalt och till och med fyra nu som hjälps åt! Min energinivå har fullkomligt dränerats och jag har knappt tagit mig utanför huset de senaste dagarna, men äntligen ÄNTLIGEN fick jag sova ut idag. Det kändes som att jag kunnat ligga kvar där hela dagen. Kanske en annan gång!

Nu är vi i alla fall på plats på vårt tillfälliga boende fram till midsommar tillsammans med alla väskor och lådor som på ett eller annat sätt ska ta
sig vidare till Kenya. Här doftar syrenen, blommar lupinerna på dignande blomsterängar, betar kossorna och surrar insekterna. Så himla fint och helt sommarunderbart. Nu ska jag se till att njuta av det också!

20140603-152220-55340686.jpg

Kommer nog aldrig bli en storbloggare

Utmaningen Blogg 100 delat på två tog ju slut igår. Facit: 25 inlägg under hundra dagar, hälften så många som tanken var att det skulle bli. Men var fjärde dag är inte så illa heller tycker jag, och jag konstaterar samtidigt att det blir som bäst när inspirationen (och tiden) finns där, utan ”tvånget” att skriva. Förhoppningen framöver är att inläggen ska komma någorlunda regelbundet, trots eventuellt taskig internetuppkoppling i Kenya och ett livligt barn som ständigt är ute på nya busuppdrag.. Hoppas ni vill fortsätta att följa med!

Tack för omtanken, damen

På (den varma) bussen från IKEA i tisdags. Elton halvsitter i sin vagn med filt över sig och har rivit av sig mössan. Jag sitter på ett säte några steg bakåt och En dam i låt oss säga 70-årsåldern kommer på.
Det var inte mycket kläder den pojken har på sig hör jag henne säga till sin väninna. Sekunden senare spänner hon strängt ögonen i en kvinna med utländskt utseende som sitter med barnvagn bredvid Elton.
Det är min son säger jag. Hon hoppar till lite och tar sig för munnen. Hoppsan!
han är varm, jag vet vad jag gör
Kvinnan går och sätter sig men jag hör henne muttra I wonder, I wonder. och senare när vi båda gått av på samma hållplats säger hon till sin väninna igen jag har faktiskt två barn och tvååå barnbarn.

Så. Vad är nu grejen med att anmärka på andras föräldraskap liksom out of the blue ute på stan och vad är det som är så provocerande när någon gör det? Varför kände jag mig tvungen att försvara mig?

Det är förstås positivt att samhället vill våra barn deras bästa. Det finns definitivt situationer när andra vuxna människors ingripande är viktigt. Men jag tänker att det oftast är via förskolan, skolan, BVC eller kanske när en förälder är frånvarande. För det är skillnad på vilja väl och att läxa upp, tycker jag. De flesta föräldrar försöker göra sitt allra bästa för sina barn och då biter det när en fritt främmande människa kommer och säger hörrdududu jag vet faktiskt bäst och nu gör du fel! Tips och erfarenheter kan vara intressant att höra om, men det är inte självskrivet att man vet vad som är bäst för främmande barn just för att man har tagit hand om sina egna.

Hur som helst lärde jag mig något. Jag måste inte försvara mig och jag vet vad jag ska säga nästa gång det händer.
Tack för omtanken.

Veckans låt! MOG ft Kamlesh – Chini Ya Maji

Jag kan ju bjuda på en veckans låt också! Nån sorts hipp gospel från Kenya, oklart vad de sjunger förutom ”under vatten” men jag gillar’t. Det är ju alltid dans i afrikanska musikvideos men här har vi besparats de nakna kropparna och rumpfokuset. Bara härlig dans oavsett vem du är! (Okej okej, vi är i kyrkan men ändå!)

Vill man ha nakna kroppar kan jag annars rekommendera denna: Nishike med Sauti Sol, trendsång NUMMER ETT i +254 just nu. Hehe… (”Nishike” betyder ”touch me”). Ja jag vet, vad säger feministen om detta? Än har vi en lång väg att gå.

Stockholm får fullt pott trots vädret och nu äter vi glass

Hello hej bloggreaders!

Nu är vi åter i Götelaborg men räknar ner inför flytten som går den sista maj (ut på västgöta-landet då så inte utomlands riktigt än). Vi hade en toppenlånghelg i huvudstaden och jag känner mig fortfarande stärkt efter den! De intensiva dagarna liksom fyllde på depåerna för socialiserande och vuxenprat för ett tag. Här hemma kan det ibland bli lite ensamt om dagarna och framför allt är det stort fokus på barnet, som ju ännu inte uppskattar de samtalsämnen som man kan ha goda vänner emellan. Tack för fina dagar!

Triss i bebisar och nyfikna katter, lite av det vi var med om i Stockholm.

För er som undrar vad som kommer hända nu kan jag berätta att jag ska äta en glass eftersom vi köpte ett så sjukt billigt paket med Magnum igår och så ska jag skicka in papper om körkortsförnyelse. Lill-putte sover. Jag har redan hunnit tvätta och gå på en undersökning av lättare cellförändringar i livmodern (obs inget farligt men ladies, ni går väl på era cellprovskontroller!!?). Kanske blir en promenad också och ytterligare lite fixande inför flytt. Allt beror på den lille som nu tar sig framåt snabbare än blixten och gärna välter ner krukor, drar i sladdar och annat lämpligt, dvs. fullt upp för föräldrarna.

Hoppas ni har en härlig onsdag!

xoxo

E och J out and about i Stockholm

Jag har ju sett i bloggstatistiken att jag har några läsare i Stockholm. Goda nyheter: Nu är vi oss er!

Undertecknad och undertecknads bebis åkte SJ Snabbtåg i ottan och stannar till på måndag. Vi har hunnit med lunch med en kär vän och har ytterligare fem vänner plus en bebis och två katter framför oss att kramas med. Vad kul det ska bli! Resan gick finfint eftersom E plockade fram sin Little Prince Charming-sida och flörtade sig igenom den. Svettigt för mig dock eftersom han också skulle pilla och klänga på allt, gärna vår grannes grejer. Men först sov han en liten stund.

20140509-144630.jpg

Dålig grej var dock att vi åkte ifrån den strålande solen i Göteborg imorse och möttes av regn i Stockholm. Men inget konstigt med det kanske, Sveriges framsida som Gbg är 🙂

Portraits of Kibera

Det var längesedan jag postade något fint från Kibera*. Tycker verkligen denna film fångar Kibera som jag ofta upplever det. Vackert mitt i misären. Det är en nitlott att födas i fattigdom, men det finns också strimmor av hopp och glädje.


* Den del av Nairobi där jag spenderade mina första tre månader i staden. En av världens största slummar.

Att vara mamma – den ultimata kvinnorollen

Det är många mammor hemma här i min stadsdel. (Många pappor också för den delen, särskilt nu när solen börjar titta fram. Men än så länge har jag inte träffat så många av dem eftersom pappor ju oftare är hemma när barnet har blivit lite äldre.) Vi är mammor. Vi tar hand om våra bebisar och vi träffas ibland i olika sammanhang för barn. Öppna förskolan, kyrkan, biblioteket. Där kretsar allt kring barnen. Vad heter hen? Hur gammal är hen? Pratar om barnens framsteg, utbyter råd och erfarenheter kring mat, sömn och annat. Våra egna namn, yrken och bakgrund är ointressant eller kommer först senare, kanske med några få mammor som träffats flera gånger. Nej, i dessa sammanhang är vi först och främst mammor med våra barn i första rummet. Den ultimata kvinnorollen. Omhändertagande, kärleksfulla.

Jag vill inte säga att vi är reducerade till mammarollen, men där är jag Eltons mamma, i periferin, inte Julia. Och omedvetet ser jag också så på de andra mammorna – som om det hör ihop att vara mamma kategoriserar jag dem som traditionella kvinnor i lågstatusyrken, inga karriärister. Blir liksom lite förvånad när vi i själva verket är läkare, ingenjörer, jurister, revisorer, banktjänstemän. Sjuksköterskor och förskolelärare också.

Är det jag som är fördomsfull? Såklart, men om till och med jag, som är en av dem, har fördomar, hur ser då samhället på oss?

Fastän många av oss är rätt så jämställdhetsmedvetna och vill skydda våra barn från samhällets krav och normer är det som att man trillar dit själv ändå. I kvinnofacket. Blir automatiskt den som har mest koll och kontroll över hemmet. Funderar på att gå ner i arbetstid, prioriterar familjen, tar ansvar. Inte att det är något dåligt att vara mamma, hemma och omhändertagande, tvärtom, men status är det inte.

Vad jag menar är att det krävs mycket för att själv ändra gamla mönster och bryta sig loss, för samhället hjälper inte till. Jag vill ju vara en bra mamma och vad en bra mamma är är på något sätt inpräntat i oss efter generationer.